Många hoppas att det ska ske knall och fall, men när det gäller den frågan har vi inte mycket att säga till om. Det vill säga, lite har vi att säga till om.
Vi som har haft turen att uppnå denna ålder är i allmänhet relativt friska. Vi rör oss för att må bra. Visst känner vi en och annan krämpa, vi orkar inte så mycket som vi brukade, det går dessutom långsammare. Ibland på eftermiddagarna faller vi ner på soffan och är borta en stund. Men inte för länge, vi vill inte störa nattsömnen.
Det är viktigt för oss att vara så här aktiva och alerta om det går. Jag brukar tänka för mig själv att jag måste skärpa mig och inte för mycket ge efter för inaktivitet. Det känns som om det är en mycket liten gräns som ska passeras och så är man en gammal tant. Intet ont om gamla tanter, men jag vill helst vara en pigg kvinna.
Därför tar jag mig i kragen och lever vidare som jag gjorde tillsammans med min man innan han gick bort 2022. Det betyder bland annat att jag måste ge mig ut och resa. Det får inte bli för mycket flygande, så därför åker jag tåg med Interrailbiljett. 2023 gick resan med flyg till Dublin, sedan båt och tåg till vänner i Wales, England, Nederländerna och Tyskland. Det visade sig att det gick alldeles utmärkt att resa ensam. Så fort jag öppnade mig för kontakt med mina medresenärer så fick jag den. Kalmar Resecentrum hjälper reselystna över hela riket med rätt biljett. En man i min ålder jobbar fortfarande där och hjälper oss. Han kan alla stationer i hela Europa och kan till och med tala om för dig hur många trappor du behöver gå för att byta perrong!
Söder om Dublin, i Wicklowbergen, besökte jag goda vänner, som tog hand om mig på bästa sätt. Det behöver inte hända så mycket; vi besökte ett tjusigt slott, vi åt fish and chips på en pub och vi vandrade i naturen. Den gröna ön gjorde skäl för namnet. Jag tog båten mellan Dublin och Holyhead i Wales. Det kändes som Gotlandsbåten. Den lilla platsen Holyhead där jag skulle sova över och hade hoppats kunna gå ut och äta gott var mindre än förväntat. Neonskylten med Edinburgh Castle, så hette hotellet, blinkade emot mig när jag satte foten på land. En stor hamn, en järnvägsstation och stora vägar, men inte mycket folk. När jag öppnade dörren till hotellet, tillika puben, stirrade ett 50-tal mycket glada gäster på mig. De sjöng karaoke och njöt av sin Guiness. Jag gav mig ut för att få något att äta. Det blev en indisk take-away som också hade några bord för sittande gäster.
Nästa morgon var vi två i frukostrummet. Det var en ung engelsman och jag. Tänk så spännande det var att ta reda på vad denna man gjorde i Holyhead. Han var matematiker och hade besökt en god vän i Dublin och var nu på väg hem till London. Han hade besökt resten av världen, men även Kalmar och Haag, där en son till mig med familj bor. Vi enades om att det var fint att vara en slags miniglobetrotter. Så gick jag och packade för att åka vidare med tåget och när jag kom ut ur mitt rum hade han gått iväg. Men flickan i köket kom springande; han hade lämnat ett brev till mig. Så här löd det:
Till min nya svenska vän
Jag var tvungen att springa till stationen, men det var härligt att prata vid frukosten.
Jag hoppas att din sorg- och glädjeresa (det kallade jag min resa efter min mans död) blir allt det du önskar att den ska bli, fylld med gamla vänner och nya. Det är alltid fantastiskt att möta en medresenär av en händelse. Jag är ledsen över din förlust; jag tror att alla de besök du gör kommer att bli underbara för dig. Res säkert! Christo
Så rätt han hade. Resan gick vidare via vänner utanför Birmingham till London där jag fick ta hand om mig själv. Kvällen tillbringade jag med The London Symphony Orchestra i Barbican centre. Dirigent var Sakari Oramo som jag kände från Norrköpings symfoniorkester. Efter konserten skulle jag ta mig till hotellet genom en mörk lång tunnel gåendes till tunnelbanan, vilket inte kändes helt bekvämt. Jag frågade en dam om det var den enda vägen. Hon sa att jag skulle följa karavanen med konsertbesökare som gick en annan väg genom bakgårdar och små trädgårdar. Det blev en riktigt trevlig vandring.
Så tog jag mig under Engelska kanalen till Nederländerna med tåg. Incheckning som om man skulle flyga, i övrigt märktes inget av undervattensläget. I Belgien uppmanades vi gå och hämta våra resväskor och sätta dem jämte oss för det fanns en risk att vi annars blev av med dem. Detta var det mest dramatiska som hände på hela min resa och det var ju inte dramatiskt alls.
Eftersom jag är intresserad av musik så lät jag resan gå via Hamburg, det finns förresten inget annat sätt med tåget, där jag avnjöt en konsert i det nya stora konserthuset vid floden Elbe. Tjusigt värre, men de stora trapporna som ledde till de olika balkongerna var inte särskilt 80-årsvänliga. Det fanns naturligtvis hiss.
Årets Interrailresa förde mig först via en övernattning hos ett barnbarn i Lund. Därefter Köpenhamn, Hamburg och Wurzburg där jag övernattade på ett hotell synligt från stationen, mycket tryggt. Överraskande var att det på andra sidan stationen odlades druvor på de vidsträckta sluttningarna mitt i stan. Kvällsmat åt jag på Frankenstube, en Bayersk restaurang med ordentliga wienerschnitzlar. Det gick bra för mig att sitta vid ett bord för mig själv; jag respekterade mig som den ensamma kvinna jag var. Så kan man i lugn och ro titta och lyssna lite på de andra gästerna.
Resans slutmål var Bressanone i Sydtyrolen i Italien. Mitt bland Dolomiternas spektakulära bergstoppar i ett mycket kuperat grönt landskap, hamnade jag i ett välordnat tyrolskt hus där hade vi hyrt in oss, mina vänner som hade kommit dit med bil, och jag. Kanske inte det mest idealiska vandringsområdet för äldre människor med känning av artros och dylikt. Men vi vandrade på, upp och ner och stärkte våra muskler och leder och kände oss mycket tillfreds med våra prestationer.
Att åka tåg genom Europa är på många sätt fantastiskt. Om det blir förseningar så kommer det ett annat tåg om en timme eller mindre. Det är lugnande och tål att tänkas på så att man inte blir stressad. Som pensionär har man ju tid. Under mina resor hade jag inga förseningar att tala om.
Mest positivt med att resa ensam på tåg är att det finns rikliga tillfällen att komma i samspråk med andra resenärer. Om man vill, och det vill man ju för det mesta. Det är mötena med människor som gör tågresan så värdefull.