Jag lämnar mitt kontor på Ruddammen för en lunchpromenad i lovade vårsol. Som jag går där, långsamt genom stan, funderar jag på hur vi ser på våra barn. Vi tänker inte på att barn har tankar och föreställningar precis som vi vuxna.
Dom har längtan till saker, dom oroar sig, dom älskar och dom hoppas som du och jag. Samtidigt som vi måste lära oss förstå att saker känns för barn som dom känns för oss har vi ett ansvar för att faktiskt fostra våra barn. Vi ska lära dom rätt och fel helt enkelt. Metoderna för just detta är olika. I skolan vill man båda stötta och straffa. Det delas ut kvarsittning eller försittning om nu någon kommer på den tanken. Skriftlig varning kan skickas till barnets föräldrar och elever kan stängas av från skolan under begränsad tid. Tanken är väl att ”då borde hen lära sig”.
Vid den tanken når solen mig mellan husen just som jag går förbi Stadstornet. Jag tappar tanketråden för att stan är så vacker just idag eller är det jag som just idag förmår att se. Man ser så olika och jag tänker att man alltid ser med både ögon och hjärta. I mina hörlurar sjunger Neil Young ” instead of cursing the darkness light a candel for where we are going” och solen tycks mig nu som just ett sånt ljus.
Möjligen behövs straff för att vi människor ska göra det rätta men jag tänker mig att barn bör ledas rätt. Med leda menar jag, visa barnet hur saker hänger ihop och hur man bäst kan påverka gemensamma och egna möjligheter. Barn som kommer till sin rätt, är älskade och känner sig sedda är lätta att leda. Men, invänder någon ska barn få göra som dom vill? Med det sagt att om någon gör som den vill går det ut över andra på ett eller annat sätt. Det kan ju vara så att när barn gör fel beror det på att dom inte vet hur dom skulle kunna göra istället. Ett utsatt barn som inte blir apatiskt inåtvänd slår på dom varningsklockor som finns att hitta. ”Hallå finns det någon som kan leda mig rätt jag är vilse och faktiskt ganska rädd”. När barnen blir tonåringar ser dom hotfulla ut där dom springer omkring och slår på varningsklockor. Vi missar då lätt deras inre bön ”Öh finns det någon som kan leda mig rätt jag är jävligt vilse!”.
I höjd med hörsalsparken tar jag den sista halstabletten ur min påse och stoppar skräpet fickan. Det är rätt har pappa lärt mig. Det är ett rätt som jag väl förstår och vill.
Vi vuxna slår i dörrar och hoppas att någon nära ska förstå att detta betyder, ”se mig nu jag mår inte bra”. Ja vi har våra varningsklockor och med åren lär man sig i bästa fall att själv känna igen tecknen. Det kan finnas något man behöver ta tag i eller något man bör få vila ifrån men inte ens vi vuxna vet alltid varför vi är vilsna.
Att vilja göra rätt är den starkaste motorn för samspel med andra. Att förstå varför man bör göra eller inte göra är en kraftfull vägvisare. Så, finns det dom som inte vill?
Är det så med dom som kör för fort? Är det så för dom som tränger sig i matkön, är det så för dom som skattefuskar och är det så för dom som svarar sina lärare på ett uppkäftigt sätt? Är det så att dom inte vill eller så att dom inte lyckas koppla ihop sin vilja med andras och därmed inte tänker så bra.
Vid biblioteket möter jag tre killar i 16 årsåldern. En av dom släpper sin tomma chipspåse i vinden. Som en självklar del i sitt lite yviga rörelsemönster.
Att leda barn är att lära dom tänka bra. På fler än sig själva, på framtid och inte bara på nu och lära dom förstå att det som känns för dom känns för andra.
Möjligen vill vi straffa fortkörare som inte inser att det dom gör kan resultera i att någon dör, ”då borde väl hen lära sig” Det finns väl ingen forskning som styrker just den tesen men den tycks ändå överleva all världens klokskap
En elev, får jag höra, har vräkt ur sig ” jag hatar den här jävla skolan” i frustration över att det inte fungerar. Zlatan går ett steg till och ger sig på landet. För egen del skapar jag försynta förslag till sätt att göra skolan bättre men jag ska erkänna att jag ibland slår handen i mitt rätt oskyldiga skrivbord fast bara när jag är ensam.
Så är jag tillbaka på kontoret och skriver om att vi på fredag ( igår ) ska ”rocka sockorna” ( två olika ) för att hylla våra olikheter. Missade du det så går det bra idag också. Tvättmaskiner tycks ju omfatta tanken, så svårt är det inte. Jag tänker på Neil Young´s sång “instead of cursing the darkness light a candel for where we are going”
Strumpor kan vara ljus!