“ Run, Macke, run ” blev också titeln på vårens Spotify-lista. Spellistan är också en imaginär flykt från den ständigt närvarande pandemin. Det går inte att låtsas som att Covid-19 inte existerar, men ändå nödvändigt med pauser och vad passar bättre än joggingturer till musik.
När jag förklarade för min tonårsdotter att jag springer till en mix av ny och gammal musik, log hon så där överlägset som bara tonåringar kommer undan med: “ Nej, pappa, det är ingen mix av gammal och ny musik, det är en blandning av gammal och äldre musik. Det kan du inte träna till, det saknar ju tempo… ”
Kanske saknas lite tempo, men den är skräddarsydd för min runda, Åbackarna runt, förbi Himmelstalund och nedför Norra Promenaden. Det går dock inte att helt frigöra sig från virustankarna, för om jag tidigare har bekymrat mig för gubbvaden så oroar jag mig nu för hur det skulle kännas att ligga i respirator på en brits i ett fältsjukhus på Himmelstalundsfältet.
Efter en promenad i västlig riktning från Rådhuset, vevar jag långsamt igång benen vid Drags, för att följa det porlande vattnet runt Åbackarna. En hanterbar start innefattar gärna Queens “ Bohemian Rhapsody ". Jag slungas otvivelaktigt tillbaka till ungdomens glansdagar i takt med musiken “...I´m just a poor boy, I need no sympathy. Because I'm easy come, easy go, little high, little low…”
Lungorna kämpar på, men inledningen är aldrig harmonisk, hur bra musiken än är. Jag njuter sällan av själva passet, jag njuter av att få det gjort och musiken gör plågan dräglig. När jag passerar Färgargården hör jag helst att Van Morrison står på tur med “ Brown Eyed Girl ” men eftersom spellistan är inställd på slumpvis ordning, kan det lika gärna bli Thåströms “ Sönder Boulevard ” och benen rullar definitivt lättare till Van Morrisons “...sha la la la la la la la la te da la te da” än om Thåström bräker “...när jag kom till Västerbro...var det som att hitta hem”
Två bra låtar, men på olika sätt, vilket påverkar stegfrekvensen. Det är däremot ingen självklar logik att snabbare låtar ger bättre löpning, det handlar mer om förnimmelser och det är en rätt komplicerad ekvation att få musik, känsla och andhämtning att synkronisera.
Vårsolens strålar ger energi och jag passerar gamla Femöresbron, joggar över Riksbron och flämtar mig uppför den lilla lutningen mot det som förr kallades NEFA-rondellen. Efter några tunga steg, där musiken medfört att jag överskattat min fysiska status, börjar andhämtningen bli tyngre. I denna fas är det enorm skillnad om det är Beatles “ Come together ” som bär mig uppför backen, eller om det blir Leonard Cohens “ Susanne ” där känslan är att springa i ett kärr. Här har både tempot och förnimmelsen betydelse och alla experter av optimal träningsmusik skakar givetvis på huvudet åt att Cohen överhuvudtaget förknippas med någon fysisk aktivitet, möjligtvis med sängrökning. Jag biter ihop, ty en god kondition torde förbättra oddsen att komma helskinnad ur den pågående farsoten. Den återstående sträckan är mer hanterbar, Norra Promenaden med rätt lutning och jag närmar mig Wallmans gatukök med spring i benen och kraft i löparsjälen.
Med matoset i periferin, tar jag in en låt som får benen att röra sig snabbare. Eurythmics “ Thorn in my side ” fungerar som en perfekt trigger till en tempoväxling. Under några euforiska minuter, när Annie Lennox sjunger “... to run away from you...was all that I could do...to run away from You...was all that I could do”, känner jag mig äntligen som en fullgod motionär.
Gummisulorna bränner asfalt när jag korsar Kungsgatan och fortsätter mot Hamnbron. Här har jag inte långt kvar och det finns två låtar som jag helst avslutar med. Det är antingen David Bowies “ Life on Mars ” eller Eldkvarns “ Vår lilla stad ” och just idag är det Plura som får äran att bära mig de sista stegen: “ Fruktträdgårdar med äpplen och bär...två taxibilar, en cykelaffär...ett tåg som avgår vid slutet av dan...fast ännu har ingen rest ifrån stan”
Och det är väl så det är just nu. Tågen rullar, men alla blir kvar, vare sig man vill eller inte i dessa coronatider och för egen del har jag åter börjat betrakta vår lilla stad som en bra plats att vara på. Jag har min familj här och löpardojjorna och med en hygglig spellista så ska vi nog kunna jogga oss igenom pandemin med hedern och lungorna i behåll...