Att vi aldrig kan veta exakt vad någon annan tänker är en vetskap vi burit med oss sedan barnsben, så gott som ända sedan vi blev medvetna.
Det är först sen några månader tillbaka jag på allvar börjat reflektera och även bekymra mig över det. Det var som att insikten som hela tiden funnits där plötsligt smög fram ur skuggorna och golvade mig med sådan kraft att det vore omöjligt att återgå till det vanliga igen. Med den insikten kom det rungande tvivlet och den kvävande, gnagande oron för att inte vara omtyckt, för att på något sätt göra fel. Skulle jag för en stund glömma tvivlet och oron så finns demonerna genast där och påminner mig.
De ifrågasätter allt. ”Hur vet du att andra tycker om dig, på riktigt? Det vet du inte.” ”Ser du inte tecknen? Vad har hänt med din förmåga att tolka situationer? Ser du inte att du inte är kul? Förstår du inte att det finns andra som är bättre än du? Vad tillför du egentligen?”.
Ofta inser jag att det bara är i mitt eget huvud och lika ofta tvivlar jag. Gör det någon skillnad om det endast är i mitt eget huvud? Jag dömer mig själv minst lika hårt som andra gör. Förmodligen hårdare. Kanske är det så att man i viss mån måste tycka om sig själv för att kunna känna att andra tycker om en. Är man inte mottaglig så spelar det egentligen ingen roll hur mycket andra än försöker att stärka en, man kommer inte att lyssna och ta åt sig av det ändå. Istället tror man sig höra skiftningar i folks röster, avvikande rörelser i deras kroppsspråk som visar att de att de inte alls tycker att du är så bra och rolig som de säger. Varför skulle någon vilja vara med mig, när det finns andra som är så mycket roligare? Varför skulle någon vara genuint intresserad av vad jag har att säga, när jag i själva verket inte är särskilt intressant, när det finns andra som är mycket intressantare?
Jag är ingen sån där lättsam person som samtalen bara flyter på med. Med mig går samtalen pinsamt trögt. Kanske är det för att jag inte litar på att det jag har att säga är intressant, kanske är det för att de jag säger faktiskt inte är intressant. Det är som att jag ser mig själv utifrån. Jag granskar ständigt mig själv med kritiska ögon, överanalyserar vad jag själv säger och gör, hur jag betett mig i vissa situationer och hur andra är mot mig. Kanske är det de ständiga analyserna och prestationsångesten som gör det omöjligt att vara avslappnad och skön men hur sluta? Jag jämför mig ständigt med andra och på något vis är det alltid jag som förlorar.
Kanske tänker och känner alla så här? Jag vet inte.
Den här texten blev smått rörig och kanske kommer jag att ångra att jag skrev den, det vet jag inte heller. Det jag däremot vet är att den förmodligen är en av mina ärligaste och personligaste. Det känns läskigt samtidigt som det känns bra. Hur ska jag kunna förvänta mig ärlighet från andra om jag själv inte är helt ärlig?
Jag tror också att vi alla vet att det är julafton om en vecka.
Jag hoppas och önskar att det kommer att bli en fin dag för er alla. Tyvärr är det en naiv önskan från någon som har turen att endast ha bra minnen av julen. Jag vet att många går runt med en klump i magen som växer i takt med att julafton närmar sig, jag vet att det för många kommer att bli en hemsk dag, av olika anledningar. Er ska jag tänka på och för er ska jag tända ett ljus. Ni kanske inte ser det men förhoppningsvis känner ni, om än en liten låga av hopp. Det finns hopp.
Med de orden önskar jag er alla en god jul och ett gott nytt år. Vi hörs igen 2017.