I början av 1900-talet var bostadssituationen besvärlig i Sverige och landet stack ut negativt i Europa. Var tredje familj var trångbodd och i Norrköping var problemen särskilt stora. Vid sekelskiftet bodde 60 procent av Norrköpingsborna minst fem personer tillsammans i ett rum och kök.
Bostadsfrågan betraktades då i första hand som en privat angelägenhet som varken staten eller stadens politiker skulle ägna sig åt. Det var privata byggherrar som skulle stå för bostadsbyggandet. Egnahemsrörelsen började dock växa fram som en alternativ lösning med statliga lån till mindre bemedlade familjer.
Norrköpings stad hade från slutet av 1800-talet köpt upp stora markområden och 1907 upprättades en plan över hur staden skulle växa utanför Promenaderna, som dittills i stort sett hade utgjort gräns för stadsbebyggelsen.
Bortom Östra Promenaden låg det stora Ladugårdsgärdet. Det var åkermark som sedan länge ägdes av staden och var obebyggd så när som på Östra station. Här kom Norrköpings stad att särskilt engagera sig i kampen mot bostadsbristen. I ”de sköna nejderna vid Oxelbergen” skulle miljön planeras på allra bästa sätt för de boendes trevnad.
I april 1914 utlyste stadsfullmäktige en pristävlan som var öppen för nordiska arkitekter och ingenjörer. Enligt tävlingsprogrammet skulle ”områdets säregna beskaffenhet” tillvaratas arkitektoniskt och estetiskt samtidigt som planen skulle vara ekonomisk och praktisk. Det skulle finnas rikligt med parker, planteringar och lekplatser.
Det kom in 29 bidrag i tävlingen men inget av dem godkändes som den slutliga förslaget av tävlingsjuryn. Första pris på 2 000 kronor tilldelas förslaget ”Siluett” av tre Stockholmsarkitekter som då var flitiga deltagare i stadsplane- och byggnadstävlingar. En av dem, S. E. Lundqvist, kom sedan att aktivt delta i utformningen av villor och hyreshus i Oxelbergen.
Prisnämnden ville dela in Oxelbergen i fyra områden. Närmast Östra Promenaden skulle kvarteren fyllas med fyravåningshus för att ansluta till stadsplanen i innerstaden. Vid själva Oxelbergen, de långsmala höjderna med en dal emellan, borde den unika miljön i möjligaste mån lämnas orörd utan några ”konturbildande byggnadskomplex” på den östra höjden. I kvarteren intill Lindövägen föreslogs ”högre blockhus” och den sydvästra delen av stadsdelen reserverades för egnahem för arbetare.
Stadsingenjören John E. Petterson fick i uppdrag att ta fram ett förslag utifrån juryns anvisningar och de bästa idéerna från tävlingen. Stadsplanen godkändes år 1917. Nästan hälften av marken anslogs till gator, torg, planteringar och offentliga byggnader och ungefär hälften till bostadskvarter. Gatorna följde i möjligaste mån den kuperade terrängen. Oxelbergen skulle bli en trädgårdsstad som kombinerade stadskänsla med lantlighet utifrån nya idéer från England.
Åren 1919 inleddes byggandet. Kriget var slut och man såg fram emot ljusare tider. Det förbättrade ekonomiska läget tillät en mer påkostad utformning och inredning av husen. Längs den långa Storsvängen uppfördes de första villorna och flera av stadens etablerade arkitekter var involverade, bland annat Werner Northun.
För att hålla kostnaderna nere ritades typhus som grupperades efter storlek. Till det yttre var de dock inte standardiserade utan arkitekterna hämtade inspiration från svensk arkitektur under 1700-talet och början av 1800-talet. Villorna ritades för 1, 2, 4 eller 8 familjer, med 1 eller 2 rum och kök. De var ofta enkelt uppförda i trä. Tanken var att skapa bostäder som även arbetarfamiljer skulle ha råd med.
Fram till 1930 byggdes totalt 302 lägenheter i Oxelbergen, dels av Norrköpings stad och dels av privata företag, som framför allt stod för de större hyreshusen och egnahemmen. För familjer med minst fyra barn byggdes ”barnrikehus” av stadens bostadsbolag, AB Bostäder i Norrköping. På 1930- och 1940-talet fortsatte byggandet med fyravåningshusen.
För att ge namn åt gatorna och kvarteren i den nya stadsdelen tillsattes en särskild namnkommitté under ledning av arkeologen och historikern Arthur Nordén. Kommitté lämnade en omfattande utredning som beslutsunderlag till stadsfullmäktige men den förkastades till stora delar. Nordén blev rasande och namngivandet av arton gator, tjugo kvarter, åtta öppna platser och en park i Oxelbergen ledde till långa och uppslitande diskussioner i flera kommunala instanser.