Vi lever i en värld full av paradoxer. Det ska vara lätt att leva. Ett talesätt som jag alltid har försökt att leva efter.
Det går ganska bra, speciellt i Finspång, men ibland gör samtiden att det ibland blir svårare och svårare.
Det finns en rad olika paradoxer i dagens samhällsutveckling som jag tycker är rätt intressanta. De flesta håller nog med om att vi i Sverige blivit alltmer individualistiska under senare tid. Det ska vara fokus på varje individ, man ska synas och höras, lyfta fram sig själv. Samtidigt verkar det aldrig ha varit viktigare att tillhöra en grupp.
Ett lysande exempel på detta är subkulturen ”Hipster”.
Enligt Wikipedia grundades hipsterkulturen i det ekonomiska samhälle som skapades under Reagans och Thatchers allt mer individfokuserande 1980-tal. Stilen omfamnades vid 2010-talets början av högskoleutbildade 1980-talister från en relativt välbärgad medelklass Yttre kännetecken är vintagekläder, gärna inspirerade från det som av medelklassen upplevs som underklass: joggingbyxor som vardagsplagg och räfflade undertröjor.
Alla hipsters uppfattar sig som speciella och unika men de skulle aldrig erkänna sig vara just ”hipsters”. Det skulle nämligen innebära att hipsterns identitet som individuell och unik hotas. Det paradoxala i sammanhanget är dock att alla hipsters manifesterar sin exklusivitet genom att klä och bete sig exakt likadant.
Parallellt med detta pågår en annan paradox- globaliseringen. Vi blir alltmer internationella och rör oss världsvant mellan gränser, kulturer och människor. Omvärlden har kommit oss allt närmare. Det medför ju att många tycker det är allt viktigare att värna om det lokala .Tänk globalt- agera lokalt. Närproducerad mat och lokal upplevelseturism är några exempel på detta.
Det gäller med andra ord att ha två tankar i huvudet samtidigt om man ska förstå dagens samhällsutveckling. För att summera dessa paradoxer i en, icke vetenskaplig, tes så skulle man kunna säga att en ökad global individualism innebär en allt större längtan efter ett lokalt kollektivt sammanhang.
Det är här de stora och svåra frågorna dyker upp.
Kan man vara egoist (individualist) och solidarisk (kollektivist) samtidigt? Och hur möter man de framtida samhällsutmaningarna i så fall? Vad innebär detta för Finspång? Är vi redo för den lokala finspångshipstern i ett globalt sammanhang? Och i så fall – vilken klädsel kan vi då förvänta oss att få se på våra gator?