Det kan vara små gester också, som att hålla upp dörren för varandra, plocka upp något som nån tappat eller ge en komplimang. Vi är inte alltid så bra på det där smörjmedlet som gör att allt flyter lite bättre. Att faktiskt be om ursäkt när vi råkar stöta till en förbipasserande, istället för ett själlöst “oj”, eller att le mot de vi möter, trots att vi inte känner dem. Efter en helg i London, där luften surrar av konstanta “sorry love” och “what can I do for you honey?” tänker jag att det stämmer. Tänk om expediten på Ica skulle fråga nåt liknande!
När katastrofer inträffar går vi samman, vår vilja att göra något är genuin och enskilda insatser och initiativ är ofta fantastiska. Efter terrordådet på Drottninggatan öppnade människor upp sina hem för dem som blev fast i city, erbjöd dem mat och någonstans att sova. När vi blir påminda om svältkatastrofer skänker vi gärna pengar. Vi kan se det med situationen i Ukraina. Snabbt organiseras insamlingar och transporter med förnödenheter, ofta av privatpersoner. Många tycker att det är svårt att bara titta på och vill göra något. Problemet blir när folk ser klädinsamlingar som ett sätt att bli av med gamla paltor som man tröttnat på och som både är utnötta och urtvättade. Hur tänker man när man står där med den noppiga tröjan från HM som bara blivit kvar i garderoben? Om inte jag vill ha den, varför skulle någon annan? Såvida man inte är helt barskrapad förstås. Det jag menar är att det inte riktigt finns någon eftertanke i vad man skänker, ofta blir det ju alldeles för mycket och hjälporganisationerna får säga ifrån och dessutom poängtera att det som skänks bör vara helt och rent. Det är ju inte bara en chans att rensa garderoben.
Många är också de som vill erbjuda husrum till flyktingar. Nu har strömmen tydligen minskat något och en anställd på Migrationsverket konstaterar i en artikel att det finns en väldig vilja att hjälpa till. “Och så bäddar man i ordning och sen kommer det ingen och flyttar in. Då kan man självklart bli besviken.” Och det är här nånstans som jag blir fundersam. Vilka är våra drivkrafter? Jag är kanske cynisk, men är våra motiv alltid så osjälviska? Vad är det man blir besviken på? Att man inte fick hjälpa till? På flyktingen som kanske kunde stanna kvar i sitt land eller hittade nån annanstans att bo? Eller är det för att vi inte fick visa upp vår generositet för omvärlden? Är det så osjälviskt?