Fotbollen blev tidigt en stor del av mitt liv och ödet i att jag blev målvakt styrde livet i dumhetens tecken. Jag tror att det var min mor som använde talesättet första gången, när jag kom hem med blodiga knän, armbågar och höfter efter en målvaktsträning på den närliggande grusplanen och jag tränade givetvis i shorts. Mina förebilder från den engelska ligan gjorde ju det. Ray Clemence, Bruce Grobbelaar och Pat Jennings. Om idolerna tränar i shorts, måste också den tioåriga pojken göra det.
Barndomen bestod av skrubbsår som aldrig läkte. Talesättet nyttjades även i andra sammanhang. Som elvaåring blev jag så fascinerad av ett inslag om Stockholm maraton att jag gav mig ut på en egen långtur. Somrarna tillbringades till stor del hos farmor i den jämtländska byn och där låg en skogstjärn som jag gärna rundade. Sträckan uppmättes till 2,2 kilometer och direkt efter inslaget sprang jag nio varv runt tjärnen, tills min far bryskt hindrade mig från att springa vidare. Iklädd badbyxor och tunna gymnastikskor sprang jag varv efter varv och telefonen gick varm eftersom alla ville fråga farmor vad det var för fel på den besatta pojken. Fötterna värkte i veckor efteråt, men jag ville inte beklaga mig eftersom jag då hade fått talesättet i retur: Är huvudet dumt så får kroppen lida.
Ett annat upptåg i högen av dumheter var inom brottningen. Jag fascinerades av att få lära mig hundratals grepp, allt från den basala flygande maran till den mer sofistikerade turkiska bensaxen. Men frågan är om jag inte triggades mest av bastubantningen i samband med tävlingar. Jag snappade upp storyn om Guld-Ivar Johanssons bravader under OS 1932, då han tog guld i två olika viktklasser tack vare bantningen. Den skrönan tilltalade mig. Vid ett tillfälle gick jag ner 4,5 kg över en natt, vilket inte rekommenderas om man är 14 år och spenslig. Men jag bastade halva natten och klarade invägningen galant. Hetsätningen därefter borde jag dock ha undvikit. Konsekvensen blev att kroppen strejkade efter första perioden. Efter att ha kräkts i en papperskorg fanns det inte någon kraft kvar. När jag bekände tilltaget för tränaren, skakade han bara på huvudet och muttrade någonting i stil med: Är huvudet dumt så får kroppen lida…
Vad är då dumhet? Min defekt bestod av en mix av egensinnighet och bristande konsekvenstänk, en kombination som borde ha mattats av innan vuxenlivet tog vid. Men…
Nyligen anmälde jag mig till ett jippo med löpning och simning, om vartannat, även kallat Swimrun. Kroppen var tydlig med att detta inte var någon bra idé´. Knän, vader och rygg sa unisont: “Nej Markus, det här tycker vi inte om.”
I en tidigare krönika beskrev jag mina ambivalenta inre röster som “Clint Eastwood” och “Sjukgymnasten”. Sjukgymnasten på kroppens sida, medan Clintan var mer frisinnad: “Hur svårt kan det vara?”
Snart stod jag på startlinjen, iklädd åtsittande våtdräkt och färgglad badmössa. Att evenemanget var lekfullt och familjevänligt spelade mindre roll när startskottet gick. Tillsammans med min grymma lagkamrat, stångade vi oss framåt. Barn och motionärer knuffades åt sidan när tävlingshornen spetsade förståndet. Vi sprang och flåsade, kastade oss i det 16-gradiga vattnet och simmade i Viskan, till bredden fylld av gamla cyklar och kundvagnar. Upp igen, med plaskande skor och pingislunga för att återuppta löpningen. Det
var bara att dra ner badmössan över öronen, borra ner huvudet och köra på.
Mot alla odds tog vi oss i mål, tack vare min peppande lagkamrat samt en dos idioti.
– Var huvudet dumt?
– Ja
– Fick kroppen lida?
– Definitivt, träningsvärken som höll i sig i tre dygn var riktigt oskön.
– Lärde jag mig någonting?
– Absolut inte.
I målfållan lovade jag att ignorera liknande inbjudningar framöver. Kroppen mår bra av rörelse, men helst lågintensiv och det här med våtdräkt och badmössa är nog inte min cup of tea. Smärtminnet är dock oförskämt kort och visst var det någonting med nummerlapparna och startskottet som väckte mig. Ett lopp till har jag nog i mig.
Vad sägs om SM i triathlon i slutet av juni eller VM i träskfotboll i Finland, också det i juli?
Kroppen säger definitivt nej.
Hjärnan säger också nej.
Men från en undermedveten vrå, viskar en tredje röst:
“Hur svårt kan det vara?”