Som den obotliga romantiker jag är, återstår bara att damma av den gamle Fröding och låta mig svepas med av pånyttfödelsen:
“Smält min is,
låt min snö
gå i tö
suckade vintern till våren…”
När jag skummar igenom mina tidigare krönikor, slår det mig hur präglade de är av egna tillkortakommanden, men också av en cynism, ett kritiskt förhållningssätt på gränsen till dömande och en rätt hårdspacklad jargong där jag skyltar med mitt fejkade sten- och ishjärta.
Men…
På senaste tiden har jag dock blivit varse om en del inre signaler och reaktioner som tyder på att även min mentala istid (tack Ebba Grön) tenderar att smälta. Jag har till och med upplevt andliga rus av omotiverad tacksamhet och en skör blödighet som jag inte riktigt kan förklara.
Kanske handlar det om kolhydratfattig kost, kanske handlar det om den manliga övergångsåldern eller så är det helt enkelt den förbannade våren, pånyttfödelsen och det efterlängtade ljuset som spökar?
Det här är också första våren i mitt vuxna liv som jag står utan “barn”. Det yngsta barnet har nu blivit tonåring och de fridfulla småbarnsåren är nu definitivt ett minne blott. Två av avkommorna är nu inne i tonåren, ytterligare tre alster har passerat 20-årsstrecket och självfallet kommer de alltid att vara mina barn, men rollen som tonårsförälder och förälder till vuxna barn handlar om en helt annan vånda än att snyta näsor, knyta skor och skjutsa till fotbollsträningar. Det har absolut inte blivit lättare, men utan tvekan annorlunda.
Kanske är det de fördjupade relationerna och den förändrade föräldrarollen som gör mig blödig.
Och våren såklart.
För första gången på åtta månader fick mina färdigvaccinerade föräldrar släppas ut från den rekommenderade isoleringen, vilket möjliggjorde ett fullskaligt familjekalas när ett av våra vuxna barn fyllde jämnt. Som vi har väntat på denna stund, lite som kosläppen på landsbygden. Det blev en uppsluppen och riktigt trevlig tillställning a`la The Osbournes och jag tillät mig att sitta i periferin och överhöra samtalen mellan mina vuxna barn och deras farföräldrar. Ogenerat tjuvlyssnade jag på deras replikskiften och sammanfattningar av det förlorade år som passerat. Efter nästan ett år med fysisk distans, finns det en del samhörighet att ta igen. Det låter måhända flummigt och larvigt, men jag blev verkligen mjuk i hjärtat av hela sammankomsten, givetvis påverkad av att det var länge sedan vi fick träffas fysiskt. Där och då fylldes jag också av en tacksamhet och förnöjsamhet över att man har gjort någonting bra och bestående i livet.
En annan källa till själslig islossning denna vår, infann sig när ett av våra vuxna barn ringde, med andan i halsen, för att berätta något. Min första tanke var givetvis “katastrof”. Har han blivit gripen av polisen, råkat ut för en olycka eller ska han nu erkänna sig skyldig till ett ofrivilligt föräldraskap? Nej då, denna gång ringde min käre son för att berätta för sin far att han hade fått jobb, ett riktigt jobb med avtalsenlig lön, arbetsschema och givande arbetsuppgifter. Han var upphetsad och stolt och själva fenomenet att han ringde till mig för att berätta den goda nyheten, bidrog också till att mitt hjärta mjuknade. Som om inte det vore nog så berättade ett annat av de vuxna barnen hur roligt det är att ha körkort och kunna köra bil till jobbet och att känna sig riktigt vuxen. Vid samma tillfälle utbrast ännu ett barn, som befinner sig i yngre tonåren, att hon äntligen trivs bra i skolan, med kompisar och med sina lärare.
Alla dessa små sprickor i isen, det goda samtalet över generationsgränserna, lyckan över ett nytt jobb, glädjen över att kunna köra bil till jobbet och lättnaden över att äntligen acceptera skolväsendets plikter, bidrar till att den inre isen transformeras till en porlande vårflod och en känsla av att ljuset än en gång har besegrat vintermörkret.
Man får väl tillåta sig att vara glad så länge det varar. I nästa krönika är jag säkert återställd i det nedärvda tillståndet av cynism och raljerande över tillståndet i själen och på jorden. Eller så fortsätter Fröding i sin vårvintervisa att pånyttföda det här frusna hjärtat en månad till:
“...Kanhända kanhända om solen vill,
vi vänta väl ännu en månad till.
så kanske det sker,
sjöng våren”
Så är det med det…