Just overklighetskänslan innefattar möjligen en upplevelse av att något är större än vad man förstår sig på och kan omfatta.
Vad som krävs för att vi ska få den där upplevelsen är troligen mycket olika från person till person. Ibland har den där overklighetskänslan gjort att jag missat att uppleva fullt ut. “Det här känns helt overkligt” med undertexten “det är det kanske också”.
Jag kommer att tänka på min barndoms fråga; är det här på riktigt eller på låtsas? Pappa hade fullt upp med liknande frågor när vi såg film eller när jag hört talas om något skrämmande. I unga år bygger vi vår förståelse av världen och vårt samspel med världen, vi får en verklighetsuppfattning och en föreställning av vad vi kan vänta oss och inte vänta oss. Till detta bygge tillfördes, liksom för säkerhets skull, fraser som “ det finns mycket mellan himmel och jord” eller “den som lever får se”.
Overklighetskänslan kan ge en upplevelse av att se sig själv från sidan eller kanske en känsla av att allt går i slowmotion alternativt bara flyter förbi. De fina stunderna kan man önska drömma sig tillbaka till för att fullt ut få uppleva stunden. Som att stå med en nyfödd i famnen, som att bli hyllad för något, som utsikt över ett klarblått hav, som att få möta en stor förebild eller att se någon lyckas med något helt oväntat.
Alla dessa fina stunder vill man gärna bevara i sitt hjärta och ibland tänker man att det kan hjälpa att fotografera och sedan kunna se och minnas. En del saker är vi så ivriga att minnas att vi gärna berättar om dessa, om och om igen kanske våra barn och andra lyssnare anser.
Overklighetskänslan omfamnar oss även vid skrämmande och obehagliga upplevelser. Även dessa händelser kan vi behöva återkomma till och berätta om för att fullt ut förstå. Ju äldre vi blir ju mer tjatar vi om olika händelser, en sorts självterapi möjligen. Om någon vill lyssna på oss är vi tacksamma i annat falla pratar vi på ändå. Någon skulle säkert säga att berättandet är ett sätt att bearbeta händelser men ibland handlar det nog bara om att förstå att något faktiskt hänt. Något som känts helt overkligt.
Somligt är ju dessutom mycket osannolikt, som Tage Danielsson så fyndigt beskrev Harrisburg händelsen, att det näppeligen kan ha hänt.
Ändå hör det till livet att sådant osannolikt inträffar, på gott och på ont.
Vi kan inte rusta oss för att vad som helst kan hända. Det skulle bli ett tungt lass av oro att bära på.
Jag bläddrar lite bland barndomens vuxenklokskaper, “man lär så länge man lever”, det hörde jag ofta. Det fanns alltså saker som även för vuxna var oväntade och även om det inte fanns mycket att verkligen lära så var det ändå ett förhållningssätt.
Jag hade för avsikt att skriva en lättsam krönika, lite för att jag själv i dessa tider kan längta efter att få skratta och koppla av. För att komma lite på spåret frågade jag min fru om vad som kan vara roligt. Hon brukar ha svar på allt och det hade hon även denna gång. “ Vad är det för skillnad på en myra”, sa hon och såg klurig ut. Jag fick erkänna att det var en svår fråga varpå hon själv gav svaret “den kan varken cykla”! Man lär så länge man lever, tänkte jag alltmedan hon liksom inte kunde sluta skratta. Det är för övrigt helt overkligt att denna fantastiska kvinna orkar med en sån som jag, än så länge.
Nog finns det mycket mellan himmel och jord. Somligt syns inte men finns ändå, kanske lite i bakgrunden, och så när det behövs som bäst kommer det fram i goda tankar och handlingar.