Äppeldoften spred sig till Lotorp

Strax före jul 1963 gjorde Folkbladet ett besök hemma hos Ville och Edit Andersson på Matrisvägen i Lotorp.

För sjuttio år sedan skickade Edit Andersson en insändare till Kristianstadsbladet där hon frågade om inte någon kunde skicka upp några äpplen till familjen i Norsivaara?

För sjuttio år sedan skickade Edit Andersson en insändare till Kristianstadsbladet där hon frågade om inte någon kunde skicka upp några äpplen till familjen i Norsivaara?

Foto: Widar Andersson

Krönika2020-12-18 12:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Förstasidan i tidningen pryds av ett foto på det äkta paret och deras två små söner. Strax före jul femtiosju år senare åkte jag tillbaka till Matrisvägen i Lotorp för att höra efter hur det hade gått med saker och ting.

Folkbladets intresse för Lotorpsfamiljen då för snart sextio år sedan berodde på att Edits väg från den norrländska skogsbyn Norsivaara och ner till Lotorp i Finspång var mycket speciell och på att Edit var en omskriven person.

Tidningen Året Runt tog sig till Norsivaara på vårvintern 1951 och gjorde ett reportage om Edit. Familjen Fältros bestod då av en far och en mor och tio barn. Edit var äldst av flickorna i syskonskaran. I november 1951 skulle det komma ett elfte syskon.

”Det var väl äpplena som satte lite extra fart på dem, sa Edit Andersson till mig och skrattade lite pillemariskt.

Norsivaara ligger åtta mil sydost om Gällivare och bestod och består av tre gårdar. Tre personer är folkbokförda på platsen idag. I föräldrahemmet bor en äldre bror till Edit. I den andra gården bor två kusiner till Edit. Den tredje gården ägs av släktingar till de som bodde där på Edits tid.

”Min mamma hade läst i tidningen att det fanns så mycket äpplen i Skåne att de fick slänga frukten på soptippen eftersom de inte hann med att ta hand om alla äpplen. Det vore ju bättre om vi kunde få några äpplen. Tänk vad gott det skulle vara sa hon och det lyste i ögonen på henne”, berättade Edit där vi satt på väl tilltagna Coronaavstånd och talade med varandra vid kaffebordet.

Modern frågade Edit om inte hon kunde ”skriva till Skåne” och fråga om de kunde skicka upp några äpplen till oss lagom till julen.

”Jag minns inte hur det kom sig att jag skrev ett tiggarbrev om äpplen just till Kristianstadsbladet men så blev det i alla fall. När mitt brev hade varit i tidningen så nappade många andra tidningar i hela Sverige på historien om den fattiga flickan från Norrland som bad om äpplen från Skåne till julen. En av alla tidningar som skrev om saken var Östergötlands Dagblad och i den tidningen läste Emil Andersson i Lotorp om mig”, berättade Edit. 

Emil Andersson - som senare skulle komma att bli Edits svärfar – var en ”snäll och social person” och en av alla personer runt om i landet som tog kontakt med Edit och ville ha henne som brevvän. 

”Jag fick brev om allt möjligt och med alla möjliga gåvor. Folk skänkte kläder till barnen, någon skickade ett par skidor, vi fick torkad frukt, en ville köpa en lapphund och som sagt var det många som ville ha mig som brevkamrat. Men framförallt och inte minst så fick vi massor av äpplen från Skåne. Allt som allt kom det 450 kilo äpplen till oss till julen 1950. Det var helt otroligt”. Edits ögon tindrade vid minnet.

Året Runts utsända reporter och fotograf berättar om givmildheten hos folket och om glädjen i den stora och fattiga familjen i skogsbyn. På en av bilderna i reportaget syns den då 17-åriga Edit i familjens stora matkällare som är helt full med äpplen. 

”I mitt brev i tidningen hade jag skrivit att ”vi betalar frakten”. Som tur var så slapp vi göra det, vi hade väl blivit utfattiga på kuppen. Äpplena togs om hand så fint och lagrades upp i bra temperatur vid den närmaste järnvägsstationen som låg sju mil bort. Sedan körde de äpplena i en drickabil tills där bilvägen tog slut en mil från vår by. Pappa och jag tog häst och släde och mötte bilen och lastade över alla äpplen. Vi var noga med att dela med oss av äpplen till alla snälla människor som hjälpt oss”, berättade Edit som aldrig kommer att glömma den fina lukten av äpple som lade sig över barndomshemmet. 

Norsivaara låg avsides, minst sagt. I hemmet talades Tornedalsfinska och när det blev skoldags bar det iväg till arbetsstugan i Ullatti där barnen bodde i sovsalar, hjälpte till med det praktiska och gick i skola.

”Föräldrarna fick ordna skjuts och hämta och lämna oss när terminen startade på hösten, vid jul, påsk och sommar. Oh Gud vad jag längtade hem. Och alla skulle prata svenska. Så var det bara. Annars fick man en smäll”, sa Edit.

Hon skrev och tackade alla som skänkt äpplen och annat. Och Edit fick många nära vänner och brevvänner av bara farten. En av de familjer i Skåne som var först med att skicka upp äpplen har varit uppe och hälsat på i Norsivaara och de har också träffats i Skåne.En av brevvännerna var alltså Emil Andersson i Lotorp. (Berättelsen om Edit fortsätter i Folkbladet på måndag 21 december)

Karta: Matrisvägen