”Den onödiga samtiden” hette en bok som Jan Myrdal och Lars Gustavsson utgav 1974, med återutgivning 2002. Den gjorde stort intryck på mig. Som jag tolkade titelns mening var att samtiden inte var på förhand given. Samhället skulle kunna se annorlunda ut. Människor kunde påverka utvecklingen.
Så är det fortfarande. Vi har sådant som vi måste ta itu med.
Men vår epok, är det en onödig samtid?
Ja, men kalla den hellre för en skitnödig samtid. Den är ansträngd, fånig, grälsjuk.
Vad då mer exakt är det som utgör samtidens illavarslande tendenser?
• Alarmismen
Varje signal om att något är fel på ett område vidarerapporteras enligt principen om att en liten del är hela sanningen. Vi skyr komplexa sammanhang och längtar efter korta och koncisa levnadsregler.
Vad kan vi äta utan fara? Var kan vi resa utan risk? Hur vet jag om min partner är otrogen?
• Medialiseringen
Alarmismen förstärks av att medierna skildrar det som är skandalöst och orättfärdigt, utan att bekymra sig om att rapportera vare sig hela sammanhanget eller det som är positivt. Medierna är nyhetsdrivna, inte analysdrivna. Vill vi veta hur verkligheten ser ut ska vi söka bortom den upplevelseindustriella fasad som medierna driver.
• Polariseringen
Det offentliga samtalet premierar de som har starkaste åsikterna. Alla som har en annan åsikt än den egna är dumma i huvudet, har illasinnade syften eller styrs av Onda Krafter. Framförallt vägrar människor vara med i sammanhang där oliktänkande finns. Det ska vara åsiktskoscher. Var och en sin egen smala åsiktskorridor.
Och när de polariserade ryker ihop sker ytterligare en polarisering – nämligen mellan de grälsjuka och de som håller sig borta från dessa eftersom de vill ha ett normalt samtal.
• Konfirmationsbias
Den starka polariseringen gör att många bara söker bekräftelse på de egna åsikterna. Den ökade tillgången på information används för att konfirmera intagna ståndpunkter – och förstärka bilden av andras åsikter som korkade eller farliga.
Och den som försöker resonera om alternativa tolkningar av samtiden betraktas som överlöpare eller förrädare.
• Den medvetna feltolkningen
Om någon slinter på tangenterna och skriver något olämpligt, antingen i affekt eller för att retas, tolkas detta bokstavligt och sätts inte i ett sammanhang. Det som är normalt i ett demokratiskt samtal – nämligen den generösa tolkningen av andras åsikter – tillämpas inte i diskussionen. Tvärtom gör många allt de kan för att göra en så illasinnad tolkning som möjligt.
• Identitetspolitiken
En annan del av vår skitnödiga samtid är att inte diskutera människors åsikter och ståndpunkter utan vem dom är. Sådant som kön, bostadsort, etnicitet, ålder, yrke eller politisk hemhörighet i det förgångna blir viktigare än vad de faktiskt säger.
Således är det mer centralt att debattörernas identitet, snarare än om de säger något intressant. Och om de säger något intressant är det försumbart om de inte har rätt slags bakgrund.
Mitt förslag är att några av oss försöker ta itu med dessa tendenser och försvarar ett diskussionsklimat som är resonerande och öppet. Och att vi hjälper den skitnödiga samtiden till toaletten så att vi andra kan gå vidare och snacka om saker som de faktiskt är.