Det visade sig att han var ett av de barn som varit instängt i Warszawas getto och sedan överlevt Förintelsen. Efter bara några minuters bekantskap vågade jag fråga om han inte ville komma till Finspång och dela med sig av sin historia.
– Jovisst! svarade han innan jag hunnit prata till punkt.
Detta var i augusti 2019. Mannen heter Piotr Zettinger, bor utanför Stockholm, och på måndag den 27 januari, på Förintelsens minnesdag, hämtar jag honom vid tåget i Norrköping för att köra honom till Kulturhuset i Finspång där han ska berätta om sitt liv för Finspångsborna. Det kommer att bli ännu ett tillfälle och en chans att få möta någon som
personligen drabbats av förintelsen.
För många år sedan gick jag runt i Birkenau tillsammans med Henryk Mandelbaum. Han hade varit en ung och stark idrottskille när han kom som fånge till Auschwitz 1944. Han fick leva mot att tvingades arbeta vid krematorium 4 i Birkenau. Henryk var en av få som lyckades fly i samband med dödsmarschen från Auschwitz kort tid före ”befrielsen”. Han berättade om sina helt fruktansvärda upplevelser och det satte starka spår i mig. 2008 tystnade Henryk för alltid. Jag hade svårt att acceptera att hans och alla andra överlevares röster skulle försvinna.
Jag träffade och tillbringade många timmar lyssnandes på Sioma Zubicky, Jakob Ringart, Thomas Buergenthal, Emerich Roth, Hedi Fried, Ester Schlesinger och inte minst Livia Fränkel. Livia som jag fått den unika förmånen att resa med, tillbaka till hennes barndomsstad Sighet i Rumänien. Jag har hört henne säga ”här på gatan tvingade nazisterna oss att ställa upp innan vi skulle marschera in i gettot” och ”här borta stannade tåget och det var här vi tvingades upp i vagnarna som tog oss till Auschwitz”.
Auschwitz, Birkenau, Monowitz, Belzec, Sobibor, Majdanek, Chelmno, Therezienstadt, Sachsenhausen, Ravensbrück … Francos koncentrationsläger i Albatera i Spanien, Ceaușescus fängelse i Rumänien, Stalins hem i Gori i Georgien, Stasifängelset i Berlin, Serbenica i Bosnien … Vad är det för fel på mig som gång på gång hamnar på dessa platser förknippade med diktatur och folkmord?
Jo, vi behöver höra vittnenas berättelser, se att platserna finns på riktigt, sätta oss in i de drabbades öden, försöka förstå omfattningen … för att inte glömma … för att någon gång inse att det finns något att lära av historien … Vi behöver höra det om och om igen. För att välja demokrati och fred - för att lämna en bättre värld till våra barn och barnbarn. Jag hoppas att många tar chansen att lyssna på Piotr den 27 januari - Förintelsens minnesdag - årets viktigaste dag.