Jag har aldrig upplevt ett starkare stöd för något jag skrivit offentligt än texten runt min egen berömda lunch, och Kaplans middag…(Som nu har växt och blivit mer än bara just den middagen…)
Det går att beröra och nå ut utan de stora mediala plattformarna. Det är verkligen en spännande tid vi lever i.
Jag tror en förklaring till den folkliga vreden rörande Kaplan är de dubbla måttstockarna. Det är inte lika för alla.
Människor styrs, tack och lov, av ett starkt patos. Det ger gott hopp om det här landet.
Att en kristen poet och opinionsbildare som helt öppet träffar representanter för ett demokratiskt inröstat parti bedöms på ett sätt, medan en minister i Sveriges regering flera gånger och över tid har mänskligt utbyte med fascister och islamister bedöms på ett annat sätt, sticker i ögonen hos folk.
Kaplan är folkvald. Han lever enbart på folks förtroende. Han är en av landets viktigaste personer. Han är framröstad av folket. Hans lön betalas av dig och mig.
Jag? Nej du. Inte ens jag tror annat än att jag är självlärd författare som med hjälp av det skrivna ordet tar strid för det jag tror på.
Att vara tydligt kristen i offentligheten är som att be om stryk. Det är något som mediala rådgivare med panik i ögonen ber sina klienter att tona ner, sluta prata om. Att vara kristen är en provokation i dag. Att vara uttalat kristen är att vara punk.
Jag vet väldigt många kristna människor i offentligheten som inte vågar säga ett ord om sin tro i rädsla för att bli jagade, kritiserade, avskedade, avsatta, utstötta.
Så ser verkligheten ut för kristna i Sverige 2016.
Det är för mig en gåta att en person som bjudit in hatpredikanter under sin tid som ordförande för Unga Muslimer utan att någon verkar bry sig, tillåts göra karriär i ett parti som alltid satt människovärdet och kampen mot rasism i främsta rummet.
Eller kan Miljöpartiet inte se rasismen när den kommer från muslimskt håll och riktas mot kristna eller judar? Är en muslin per definition alltid i underläge, alltid skyddsvärd och den kristne alltid i majoritet och alltid en förtryckare?
Många tycks resonera så.
Rasismen i samhället ser dock väldigt annorlunda ut nu för tiden. Kanske var det lättare när man kunde skylla allt på tokhögern och de packade marscherande skinnskallarna. Det ÄR enklare att ha en tydlig, visuell fiende. Det ÄR enklare att redan på förhand veta vem som är skyldig och vem som är skyddsvärd.
Men världen ser inte ut så länge. Den är långt mer komplicerad. Nu är det plötsligt människor som vänstern och andra (en rörelse jag själv tillhört och fortfarande har stor respekt för) tidigare omhuldat och skyddat som träder fram och utgör hot och slungar rasistiska slagord mot andra. Hur gör man då? Vågar man vrida sig ut ur sitt sekteristiska tänkande och faktiskt ta striden, ta kampen för den utsatte, för den svage, för den förtryckte, även när rollerna ändrats?
Det är så många trådar i detta, det är inte bara den aktuella middagen, det är synen på islam och kristendom, vår naiva inställning till vem som i vår bok kan vara förtryckt och vår cementerade syn på vem som är förövare. Det är också medias roll i det hela. Har media också varit en del av en cementerad syn på förövare och offer? Är det därför som alternativmedia skrev om Kaplans samröre med islamister redan för flera år sedan och SVT först häromdagen slog upp det, och dessutom försökte få det till att det var deras egen nyhet?
Vad händer med oss och våra politiska vanor när förövaren och offret byter plats?
Att Kaplan nu står och säger att han är feminist och tror på allas lika värde skorrar bara falskt. Jag tror helt enkelt inte på honom. Och en politiker man inte tror på är inte längre en politiker.