Ständigt upptagen av vad klockan är, att räkna ut hur lång tid saker får ta, hur fort tiden går, vad jag gjorde för en vecka sen vid samma tid och vad jag kan tänkas göra om ett år. Alltså ni fattar vilken röra! Carpe diem - nej tack! Tid finns ju egentligen inte ens, den är bara något vi skapat och ändå styr den så mycket av vår tillvaro. Det händer ofta att saker man pratar om ligger 30, 40 år tillbaka i tiden. Hur är det möjligt? Vissa saker känns som igår, medan andra känns som om det hänt i ett annat liv och det är ju det som är så konstigt med själva tiden, det finns ingen logik i den, ingen ordning alls. Tid är en subjektiv upplevelse som också har med minnet att göra och att det spelar oss spratt vet vi ju.
Min man däremot har en bekymmerslös inställning till tid. För honom är tid ett abstrakt begrepp som han ledigt förhåller sig till. Jag avundas honom ibland, då han totalt går upp i något utan tanke på klockan, medan jag planerar allt i förhållande till den. Men tröttsamt är det också, när vi ska vara någonstans vid ett visst klockslag och det är det enda han hört. Att man då måste räkna baklänges - hur lång tid tar det att ta sig dit, när måste vi gå/åka, när måste man då göra sig i ordning/klä på sig osv - ingår inte alls i planen. Om jag inte förklarat detta kan han upprivet stå i hallen när jag säger att vi måste iväg, “vi skulle ju inte vara där förrän 7???” Nä just det, men då kan man ju inte ge sig iväg klockan sju, om det tar x antal minuter/timmar att ta sig dit! Han blir lika förvånad varje gång.
Frågan är om saker också återkommer oftare ju äldre man blir. När det var dags att plocka fram julsakerna skulle jag ha kunnat svära på att jag utfört exakt samma manöver bara några månader tidigare - absolut inte ett år - och samma sak på våren när trädgårdsmöblerna ska på plats, det gjordes ju alldeles nyss! De ställdes åtminstone undan alldeles igår. Knepigt är vad det är och det man kan vara säker på är att tiden går - fort, långsamt och oavsett vad man gör, hur gärna man än vill stoppa den och hålla kvar den ibland.
Det tjänstlediga läsåret som just passerat i en blinkning har varit det snabbaste någonsin. Hösten lunkade på, sen var det plötsligt januari, sen mars och Corona, och sen var det sommar. Och nu är den snart slut och det är dags att börja jobba igen. Helt ofattbart! Nu ska jag göra mitt bästa för att få tiden att sakna ner en aning. Ha det fint!