Jämförelser mellan djur och människor är ofta vanskliga att göra. Antingen förmänskligas djuren på ett olyckligt sätt eller så fördjuras människorna. Fabeln är ett berättarformat som låter oss överkomma svårigheterna. I fabler  kan djur, växter eller föremål tala och uppföra sig som människor. Fabeln har ofta en sensmoral. I dagens krönika tar sig Stig-Björn Ljunggren an en fabel om bin. Mycket nöje!

"Vi människor har ett problem. Vi måste hitta metoder för att få självständiga myndiga människor att samverka med andra självständiga människor. Hur gör vi för att få individer att inte bara respektera varandra, utan också uppträda tillsammans, som vore de en enda person?

Militärer löser det genom att låta soldaterna marschera. Företag skickar sina anställda på kick off. Partier har veckoslutskurser. I trappuppgången står det instruktioner som förtydligar vad bostadskontraktet sagt om nedskräpning, busliv på nätterna och skakning av mattor från balkongen.

Den stora frågan som filosofer grunnat på länge är således inte bara hur vi ska undvika att slå ihjäl varandra utan också göra världen bättre tillsammans. 

Ett förslag på 1700-talet kom från Bernard Mandeville i hans fabel om bin. Han menade att vi gjorde bäst i att precis som bin följa våra naturliga instinkter och uppträda egoistiskt. Samhället ordnades bäst om alla tänkte på sig själv och inte överge drifterna för högtravande samhällspredikningar. 

Det har översatts till att marknadsekonomin är bäst. Där säljer alla vad de kan för högsta möjliga pris. Vi möts på en marknad där vi köpslår med varandra.  Var och en specialiserar sig på vad de kan bäst. Vi samlar på hög. Flest prylar när han dör vinner. 

Och genom att vara egoister, samtidigt som vi predikar solidaritet med andra, har vi fört samhället till det som är mänsklighetens bästa tid. Vi är fler människor än någonsin – och lever allt längre - dessutom på hygglig välfärdsnivå jämfört med tidigare.

Men bisamhället bjuder också andra tolkningar. Nämligen att det är en demokratisk förebild. Det hävdar i vart fall Thomas D. Seely, som i sin ”Honeybee Democracy”, beskriver hur bin i demokratisk anda hittar en  nybosättning när den gamla blivit för trång.

Men bisamhället är väl en monarki, med en drottning som bossar?

Så enkelt är det inte. Det är arbetarna som bestämmer var drottningen ska slå sig ner. Bisamhället är på så sätt en slags socialistisk monarki.

När bina ska söka efter en ny bostad skickar de iväg patruller av sina mest erfarna medarbetare för att söka. Och de återvänder till de andra och meddelar med ett dansnummer vad de hittat, var det ligger. Ju mer de dansar, desto mer övertygade är de om att platsen är bra. Om den är lite sämre är dansen mindre övertygande.

Andra bin åker sin iväg för att skaffa sig en egen uppfattning om platsens kvalitet. Och återvänder för att dansande ge sin syn på saken. 

På så sätt håller bina på tills de kommit överens om ett bra ställe. Då ges en signal, drottningen lyfter och tar med sig sin flock till den nya platsen.

Kanske är bikupan en förebild både för oss som individer och som medborgare. Vi försöker göra så gott vi kan för att säkra vår välfärd. Men vi är också engagerade för att övertyga varandra om var vi bör söka oss. Allt skapar, förhoppningsvis, ett samhälle av mjölk och honung. "