När jag stannar till lite i steget kan jag tydligt känna att jag verkligen är alla mina åldrar. Jag minns pappas iver att ordna barnkalas och hur svårt jag hade att välja ut klasskamrater till dessa kalas. Det blev dom som annars inte blev bjudna. Jag inser att jag genom året försökt att trycka bort de där förväntningarna. Men så är jag där igen som stående vid en liten ask jag inte borde öppna. Jag vet ju att, där i asken bland allehanda goda förväntningar, ligger även smärtan. Jämförelsen mellan hur det hade kunnat bli och hur det blev.
Häromdagen såg jag ”en komikers uppväxt”, filmen fastnade i mig och när jag nu tänker på mina unga år finns mycket att känna igen. Pappa som varit mobbad i skolan på grund av sin stamning var mycket orolig för att det skulle bli så även för mig. Jag var väl medveten om hans oro så jag berättade inte jobbiga saker som hände i skolan.
Barn som försöker passa in, få vara med. Rädda att hamna utanför. Detta ständiga hackande när någon inte duger åt somliga som i sin tur har makt att bli lyssnade på. Hur en del gör elaka saker mot andra för att vinna uppskattning. Då som nu.
När man talar om vilka regler som finns på en skola glömmer man ofta de viktigaste reglerna. De regler som finns bland eleverna, regler som vuxna ofta inte har koll på. Försök att följa dessa oskrivna regler kan ta fokus från själva skolarbetet när man tvingas ha koll på allt som sägs och görs samt akta sina egna steg. Alla elever vet vilka elever som är högst upp i rangordning.
Vilka elever har då högst status? Ganska likt hur det var när jag gick i skolan tror jag. De som är snyggast, bäst på sport och till synes tuffast. Att vara snäll ger inga självklara poäng inte heller att vara duktig på vissa ämnen. På samma sätt som på vilken arbetsplats som helst väger somligas ord tyngre än andras. Någon kan säga något ingen lyssnar på och när någon med högre status säger samma sak lyssnar alla. Det där finns i alla grupper men man behöver visa på det ansvar som kommer med högre status och andra värden behöver synliggöras.
I filmen en komikers uppväxt fanns tydligt de som inte dög i gruppens ögon och priset för dom var högt. Om man inte som pedagog är uppmärksam finns en risk att även man själv behandlar dessa elever sämre. Dom protesterar inte.
Att inte bli uppskattad för sitt goda är en tung sak, att inte ens få duga gör saker med vår självkänsla och vårt självförtroende. Vi behöver känna igen oss när vi speglar oss i andras ögon och ibland till och med ana något andra ser vi inte ens själva sett. Vi behöver få ”fylla år” lite ibland och vara i centrum och kanske lite viktiga. Kanske ha lite betydelse. Det finns dom som gett upp den förhoppningen och det finns dom som ger sig själva skulden. Det finns föräldrar som tvingas höra orden ”jag hatar mitt liv”.
Det händer att jag hör pedagoger säga att en elev saknar motivation. Kanske behöver vi tänka till lite, i vad består motivation? Att sakna motivation till matte är liksom ingen förklaring. Alla vill vara till lags, lyckas och göra föräldrar stolta men man kan sakna självförtroende, man kan vara rädd att misslyckas och rädd att se sig som misslyckad i andras ögon. Kanske saknar vuxna stundom motivation för att se barnet bakom eleven.
Nu blåser jag ut alla ljus i tårtan och önskar mig nått. Önska kostar ingenting, som pappa ofta sa, men ibland krävs mod, mod att våga riskera att bli besviken.