Det är kallt och regnet öser ner. Alla kring mig är oroliga och jag tror att distans är viktigt men kan inte komma på varför. Pappa är med mig och jag funderar på hur han ska komma hem igen. Han kan ju inte gå utan sin rullator, tänker jag, och ändå går han omkring bland folk lättsamt småpratande. Han ser så ung ut. Jag vill men hinner inte prata med honom. Jag måste hitta mina barn men ser inget i regnet.
Så vaknar jag med ett ryck. Regnet slår mot fönstret och det är mörkt ute. Jag går upp för att ta ett glas vatten. Känslan från drömmen är kvar i mig, jag borde ha pratat med pappa. Långsamt landar jag i verkligheten. Jag sitter en stund och tittar ut i natten, allt är stilla som på paus och det där med paus tilltalar mig. En paus för en tanke till och kanske en ny klokare tanke. Oftast rusar vi på, gör saker, säger saker och tycker saker i någon sorts självklar tilltro. Om någon ifrågasätter våra göranden och tyckanden går vi lätt i försvar. Vi orkar inte stanna upp och överväga. Hur skulle det gå till, då blir ju inget gjort. Vi vill fortsätta att göra som vi gör och tycka som vi tycker. Vi har över tid mer eller mindre frivilligt skapat oss som personer. Någon andra känner igen och gillar eller ogillar. Olika saker har kommit att definiera oss, det kan handla om tillfälliga tillkortakommanden eller framgångar. Föreställningen om oss själva så som välgrundade i vad vi tycker och att vi valt vilka vi är kan göra så att vi missar att bli det vi kunde blivit och förstå sånt vi möjligen kunnat förstå.
Du tycker ju inte om att gå i skogen?
Jo nu gör jag det!
Har du ändrat dig?
Oh ja, igår gillade jag det inte alls.
Barn håller på att skapa sin person och blir till dessa personer mer eller mindre frivilligt. Vi måste akta oss för att tvinga dom att bli på vissa sätt eller försvara vissa saker och positioner. Det är lätt att fasta.
Om du inte jobbar i skolan blir det svårt att komma in på gymnasiet.
Jag bryr mig inte!
Är det nått som inte är bra i skolan?
Jag hatar skolan!
Jag blir kvar där i natten och nu med en kopp kaffe. Jag tänker på den gamle mannen med den enorma samlingen av troll. På alla hyllor, i alla skåp överallt i hans hem fanns troll i olika former. John Bauer troll, penntroll ja alla sorters. När jag frågande hur det kommer sig att han gillar troll blev svaret att det gör han inte alls. Men alla tror det, kom att tro det. Han hade vid något tillfälle försökt visa sin uppskattning, möjligen något överdrivet, när han fick en present. Sedan var han fast i rollen som den som samlar på troll, i alla former. Han skakade på huvudet och skrattade, jag nästan hatar troll, men säg inget! Jag lovade att inget säga men nu har jag skrivit det så vi får se vad som händer. Han kanske måste ”komma ut” och erkänna sin totala brist på empati eller annat intresse för troll.
Klockan är fem och om en timme ringer min telefon i övertygelse om att väcka mig. Den vet inte att jag redan är vaken men om ett par år vet den väl det också. Den tycks redan anse sig veta vad jag tycker om och behöver och den vet var jag är. Utvecklingen går framåt. Vi som vill hänga med men ändå inte riktigt hinner får finna oss i diverse biverkningar. Olika Bluetooth apparater tycks tävla om att fånga upp ljud från min telefon. Tvättmaskinen vill också gärna vara med men den får nöja sig med att pipa enträget. Jag vet att den skulle föredra en trudelutt men det blir inget med det. Jag tycker inte att tvättmaskiner ska trudelutta.
Den pigghet jag för en timme sedan kände är verkligen borta. Jag sätter på nyheterna på min mobil och inser försent att Bluetooth apparaten i sovrummet vill förmedla ljudet. Tror väl inte att dess syfte är att väcka min fru men det är ändå vad som händer.
Har du redan druckit kaffe, undrar min fru yrvaket
Japp.
Väckte du mig?
Nä, inte jag, den där, säger jag och pekar på mobilen som ligger där och försöker se oskyldig ut. Jag vaknade av en hemsk dröm som jag inte längre kommer ihåg och kunde inte somna om, muttrar jag.
Du kunde ha väckt mig!?
Äh jag är väl inget barn heller!
Jo då, lite, ibland, menar min trötta fru och hon har rätt såklart, som vanligt.
Oroliga drömmar kan påminna om saker som borde göras och problem som borde lösas. Drömmar gör ingen rimlighetskalkyl utan rör bara ansvarslöst om. Visst finns det saker som behöver göras, jag förstår och inser det. En paus mitt i natten med en kopp kaffe och jag vet alla mina ”borde göra” men kan även nästan förlåta mina ”förmår inte”.