28:e februari 1986.
Alla vi som levde i Sverige fredagen den 28 februari 1986 kommer fortfarande ihåg exakt vad vi gjorde den natten.
Jag hade varit på chilensk fest i Värendsalen i Växjö. Bolivia Libre hade spelat och precis börjat plocka ihop sina instrument. Strax efter midnatt stod jag i trappan och väntade på mina vänner för gemensam resa hem till kollektivet i Åseda. En tjejkompis hade gått in till Kronobergarens tidningsredaktion, som låg under festsalen, för att hälsa på en fotograf som hon kände och som jobbade natt.
- Kan inte du sova hos mig? sa killen bredvid mig i trappan.
Jag hann aldrig svara för samtidigt flög dörren till tidningsredaktionen upp och ut for fotografen.
Han såg vild ut och tog trappen i tre långa kliv samtidigt som han skrek: - Palme är skjuten!!!!!
Jag hörde fel och tyckte att han skrek ”Kalle är skjuten!”.
- Vadå? Är han död? ropade jag.
- Ja!!!!
Jag minns hur kall jag blev. Sedan sprang jag också uppåt. Där, mitt i trappen, satt Kalle. Han var framåtlutad med huvudet mellan knäna. Jag drog honom bakåt och började leta efter skotthål. Men det fanns inga. Det tog ett tag innan jag fattade att Kalle inte alls var skjuten, utan bara skitfull. Våra chilenska vänner var skräckslagna. De hade alla flytt från en diktatur där både politiker och vänner torterats och dödats.
Det var trångt inne på Kronobergarens redaktion. Journalisten som jobbade var väldigt stressad.
- Stoppa pressarna! skrek han i telefonen, men det var försent.
Han letade telefonnummer i en tjock telefonkatalog och slet ut varje sida där han inte hittade vad han sökte. Jag släpade ut Kalle i kylan.
- Vad är det som händer? Har vi anarki i Sverige nu? undrade han förvirrat när han nyktrat till något.
I april och maj samma år var jag på Kuba. Som svenskar blev vi väl mottagna där. ABBA och Olof Palme, det var fina grejer att vara stolt över.
Flera år senare läste jag kursen ”kreativt skrivande” på Linköpings universitet. Jag minns att jag fick kritik för att mina texter ofta handlade om vardagsrasism. ”Sådär tänker inte folk i Sverige nuförtiden. Mänskligheten har kommit lite längre.” Då fanns det även politiker i Finspång som tyckte att det var onödigt att stödja Finspångs skolors toleransresor, eftersom det inte fanns någon rasism att tala om i Finspång. Trots att jag alltid har insett hur viktigt det är att aldrig sluta arbeta förebyggande mot rasism, kunde jag aldrig föreställa mig att jag skulle få uppleva det vi nu är med om. Olof Palme hade säkert haft ett och annat att säga om dagens så kallade flyktingkris och den växande rasismen i både Sverige och världen. Jag undrar hur han hade tacklat situationen. Jag hade gärna velat ta ett mentorssnack med honom idag.