Långfredagen var så lång när jag var liten. Så lång att man förstod varför den hette just så. Ingenting var öppet och på TV visades inte något som riskerade att roa eller fördriva tiden. Den dagen var verkligen ett oskrivet blad. Vi barn tittade på varandra och undrade vad vi skulle hitta på. Ute i friska luften skulle man vara men där tog vuxnas intresse för saken slut.
Pappa påskpyntade i sin ensamhet. Helger var viktiga för honom även om det bara var vi två så skulle det vara fint. På långfredagen fick jag inte ta in kompisar vilket jag annars ofta fick. Mitt rum skulle vara och hållas städat.
Ibland minns man hur det var och hur man kände som barn. Eller kanske anar hur man kände. Man måste tänka en stund för att förstå, då just förståelsen av saker kanske inte fanns då och aldrig har funnits. Man ska minnas hur man kände men förstå utifrån den man nu är och den kunskap om hur saker samspelar i livet man möjligen skaffat sig. Man kan skratta åt saker som berättats att man sa och gjorde som barn men ibland glimtar en förklaring fram. En förklaring som inte alltid tycks lika skrattig.
Barn har inte skaffat något skyddande skal och förmår ofta inte dölja sina svagheter. Vi skrattar åt dom. Barn lyckas inte dölja sina avsikter och deras misslyckanden sker öppet. Med tiden skaffar vi oss skydd, murar in oss för att ingen ska kunna se vårt svaga och sårbara. Man stänger dörren till sin längtan och blir vuxen således. Jag tror att det är därför vi har så förtvivlat svårt att förstå barnen. Dörren är stängd och en del av oss vågar inte ens glänta på den dörren. Likt som från bakom en stängd garderobsdörr riskerar allt att rasa ut.
Visserligen tycks vi stundom mycket komplicerade vi människor men vi borde väl ändå förstå det vi egentligen vet. Sambandet mellan att som älskad få komma till sin rätt och att må bra är väl inte svårare att förstå än sambandet mellan mat och hälsa? Varför envisas vi att rota i verktygslådor och medicinskåp efter helt andra saker när vi alla innerst inne vet. Få vara med, bli sedd för sitt goda, vara trygg i nya försök och vara älskad. Allt annat är som någon skulle uttryckt saken; jagande efter vind.
När vi blir äldre, betydligt äldre och rentav gamla, är vi tillbaka i barndomens utsatthet. Man skrattar åt äldre som gör saker utan att förmå dölja sina svagheter eller sin vilsenhet. Man skrattar möjligen för att man egentligen känner igen sig och ser det man själv är fullt upptagen med att dölja. När jag i min ungdom jobbade på ett sjukhem för gamla drabbade det mig verkligen. Inte det faktum att somliga var mycket sjuka eller dog utan det faktum att inget fanns kvar av den respekt dom skaffat sig under sitt liv. Deras sårbarhet var öppen. Någon grät av längtan efter sina barn. Den längtan efter trygghet, kärlek och omvårdnad man haft som barn var liksom tillbaka. Allt annat man gjort i livet tycktes som bisatser och parateser i den mening som handlar om behov av trygghet och kärlek.
På fredag ämnar jag gå omkring i ”ingenting att göra” även om allt numer finns att göra. Möjligen påskpynta lite men väldigt långsamt. Det ska få vara en långsam dag och just då lovar jag att inte jaga vind. Om någon försenad påskkärring dyker upp får hen gärna komma in på en kaffe eller vad hen kan tänkas vilja dricka. Det kommer visserligen att vara städat men vi har inte för avsikt att hålla det städat. Det sagt med all respekt för min trötte fars förhoppning om att det skulle förbli fint. Men det är ju så det är, inget blir färdigt utan måste göras om och om igen.
Somliga barn vilar nu från en jobbig skolgång. En skolgång som en dag riskerar att ligga i ryggsäcken som en tung börda. Visst kan vi vuxna förstå allvaret i den saken för nog har vi alla saker att bära på. När man väl fullt ut förstår något har det redan börjat förändras. Men vi behöver tid för att tänka och förstå. Möjligen en lång, mycket långsam, fredag. ”Förmågan att fånga de små goda stunderna, slarvas lätt bort i jakten på lycka” (O.M. Grey).