Statsminister Ulf Kristersson anser att oppositionen gör det när partiledarna försöker hålla liv i debatten om SD:s anonyma konton istället för att debattera sakfrågor. ”De andra får traska runt i det politiska spelet”, suckar han lakoniskt.
Oppositionen anser däremot att det är SD:s metoder som är hämtade från USA och att de bör förbjudas. Varpå statsministern, som kanske innerst inne håller med, svarar att han inte lägger sig i vad man har för sig på ett partis kommunikationsavdelning. ”Varje parti måste ta ansvar för vad deras partimedlemmar säger och gör.”
Den enda som inte verkar vara bekymrad över amerikaniseringen är Jimmie Åkesson. Det är nu inte så konstigt, han beter sig nämligen exakt som Donald Trump.
Efter Kalla Faktas avslöjande har ingen förnekat vad SD faktiskt har för sig. Kommunikationsavdelningen driver ett antal anonyma konton för att sprida partiets propaganda. Informationen är emellanåt vilseledande och främlingsfientlig. Det förekommer konspiratoriska budskap, ibland från vitmaktmiljö.
Men istället för att be om ursäkt valde Jimmie Åkesson att gå till attack.
Det var inte SD som ägnade sig åt påverkanskampanjer. Nej, det var SD som var utsatt för en påverkanskampanj från det ”vänsterliberala klägget som förstört Sverige.” I riksdagens partiledardebatt var SD utsatt för en påverkanskampanj orkestrerad av ”TV4 och Socialdemokraterna”.
Att aldrig erkänna ett fel och att aldrig be om ursäkt utan istället anklaga och förminska motståndaren är precis den metod som Donald Trump tillämpat genom hela sin karriär och som Jimmie Åkesson tagit efter. Här kan vi verkligen tala om amerikanisering.
Men vad betyder det då om ett parti kan bygga in sådana här metoder i sin partiorganisation utan att det får några konsekvenser. Tidigare har svensk politik byggt på självreglering, att partierna tagit itu med de medarbetare som gått över gränsen.
Det är tydligt att det kommer SD inte att göra. Så länge inte de andra Tidöpartierna sätter hårt mot hårt och försöker hitta en annan väg att styra Sverige kommer Jimmie Åkessons medarbetare att gå på i ullstrumporna som tidigare.
Regeringen är helt beroende av SD:s stöd och Ulf Kristersson har inga planer på att göra något åt det. Han ställde själv frågan om han är beredd att avsluta samarbetet för att han har starka invändningar mot smutskastningen i svensk politik och sa: ”Svaret är nej”.
Så länge det beskedet gäller och inget av de andra Tidöpartierna hoppar av regeringssamarbetet kan SD:s kommunikatörer fortsätta som om inget hänt. De har deklarerat att de kommer att starta nya anonyma konton.
Risken är uppenbar att andra tar efter. Att polariseringen och tonläget skruvas upp ytterligare, att det kommer att bli svårare att veta vad som är sant och vad som är falskt i den offentliga debatten.
Det är en farlig utveckling. En av Sveriges främsta tillgångar har historiskt varit tilliten mellan medborgarna. Svenskarna har i hög grad litat på varandra och att det som sägs i det offentliga samtalet är sant. Det har lagt en bra grogrund för vår demokrati.
Om den tilliten undermineras kommer det att bli allt svårare att välja människor som är just förtroendevalda. Alltså företrädare som de flesta har ett stort förtroende för. Till slut fungerar inte demokratin och vi får något annat.
Av statsministern har vi nu fått veta att anonym organiserad smutskastning och förföljelse av misshagliga motståndare inte är skäl att avbryta ett samarbete. Därmed har en gräns passerats i svensk politik.
Det hade varit bättre om den anständiga delen av borgerligheten hade försökt hitta ett samarbete med Socialdemokraterna. Det går i en del kommuner och regioner och det borde inte vara omöjligt på riksnivå. Om inte förr efter nästa riksdagsval.