Nu sätts det punkt för Folkbladet och det känns vemodigt för många läsare och för mig som varit anställd på tidningen i 45 år och knuten till den genom Glimtarna i ytterligare 14 år.
En klen tröst är att Folkbladet är i fint sällskap. Tidningsdöden har drabbat åtskilliga tidningar. Här är ett axplock från mitten på 1960-talet till dagens läge: Morgon-Tidningen, Afton-Tidningen, Stockholms-Tidningen, Arbetet i Malmö, Ny Tid i Göteborg, Folket i Eskilstuna, Östgöten i Linköping, Västgöta-Demokraten i Borås, Kronobergaren i Växjö, Västmanlands Folkblad, Dagbladet i Sundsvall och Nya Norrland i Sollefteå. Alla socialdemokratiska tidningar vilket tyder på att partiet och LO haft svårt att driva sina tidningar. Alla som tycker om att bläddra och läsa i en tidning är förlorare och förlorare är också demokratin.
Tack vare Håkan Hanson kom jag in på Folkbladet. Han var skåning och redaktionschef på Folkbladet 1965 när jag sökte en volontärtjänst på tre månader. Jag var ett oskrivet blad och hade inget att visa upp, men det visade sig att Håkan och jag höll på samma lag i fotboll, Malmö FF. Jag tror att det var skälet till att jag fick chansen. Lönen var 600 kronor i månaden. Det tyckte Håkan var en dålig lön för att klara hyra och mat och han såg till att den höjdes till 1 000 kronor. 400 kronor betydde mycket på den tiden och jag var mycket tacksam för hans insats.
Mitt första jobb med fotograf var att skriva om hur en glödlampa tillverkades. En ung kvinna demonstrerade och ställde upp på att fotas. Dagen efter kom artikeln med på förstasidan och till min förfäran kom bilden upp och ner. Jag tyckte väldigt synd om kvinnan och kände min första insats som förfärlig fast varken jag eller fotografen kunde rå för det. Tack och lov gick det bättre med tiden.
Efter några veckor på huvudredaktionen ville ledningen att jag skulle åka ner till uppväxtorten Valdemarsvik och ta hand om bevakningen där. Lokalredaktören hade sagt upp sig med omedelbar verkan på grund av familjeskäl. Efter ett knappt halvår i Valdemarsvik förflyttades jag till Finspång i slutet på april för att i första hand ta hand om sportbevakningen. Finspång AIK var en stor och bred idrottsklubb med 16 sektioner, tredje största breddföreningen i Sverige. Endast stockholmsföreningarna Djurgårdens IF och Spårvägen hade några sektioner till. Jag fick mycket att bevaka enbart med Faik. Plus alla andra klubbar i tätorten och kommunen. Jag fick också skriva allmänna artiklar när tiden medgav. Det passade mig bra att medverka på den andra fronten.
Sporten i Finspång har haft många framgångar under mina arbetsår. Kronan på verket var 1980, när Finspångssimmarna Pär Arvidsson och Bengt Baron tog guld vid OS i Moskva. Det blev finfin reklam för orten och industrierna över stora delar av världen. Bågskyttarna Erik Karlsson, Elin Kättström och Mix Haxholm blev svenska mästare i sina klasser och tog medaljer i internationella tävlingar.
Finspång 1966 hade fyra matställen och NÖK (nuvarande Coop) hade tio butiker och lika många i orterna runt Finspång. I dag har Coop fyra butiker och antalet matställen att välja på är närmare 20. Ledande politiker var Peter Forsman och Torild Lindvall, Ingvar Jung var chef för Stal-Laval (nuvarande Siemens Energy) och Harald Törnblom basade över Svenska Metallverken. Erik Härnklint var chef för Polisen, Ragnar Liljeqvist var brandchef. På nöjessidan var Sten Palmqvist föreståndare för Folkets Hus och Folkets Park och Gunnar Ivarius var källarmästare för ett Hotell De Geer i medvind. Nu står byggnaden som ett spökhus i centrum. Gösta Enwall var kyrkoherde för Svenska Kyrkan. Filmer visades både på Folkets Hus och Teatern och en fungerande bokhandel fanns med Tore Isaksson som chef. Han efterträddes av Bror Ericsson som länge höll fanan högt. Tyvärr saknas en bokhandel sedan flera år.
1971 började jag skriva mina Glimtar varje lördag. Det höll jag på med i 39 år, till pensionen 2010. Därefter ville tidningsledningen att jag skulle fortsätta med krönikan en gång i månaden. Därför fortsatte jag i 14 år till, totalt i 53 år. Det här är sista exemplaret av Folkbladet och följaktligen även sista Glimtarna. Jag bugar och tackar mina läsare och skickar med kramar. Det har varit en fröjd att skriva och ha kontakten med er. "Läsarnas uppskattning - min belöning".
Just nu är vi många som är ledsna och besvikna över att Folkbladet läggs ner. Inget vi kan påverka. Vi får leva på minnen.