Nåväl, jag kombinerar pälsmössa och solglasögon, sätter broddar på gympadojorna och ger mig ut på ännu en runda längs stadens promenader. Jag stannar till vid de Geergymnasiets pampiga byggnad på Södra Promenaden, låter minnet slunga mig 40 år tillbaka. Gymnasiet, denna hormonstinna tid. Min tyngsta akademiska merit var en kupp under en redovisning av irländska författare. Jag smög in en egen dikt i framförandet, en kupp som gick läraren förbi. Där och då kändes det som en seger mot etablissemanget. Vin och poesi var mina ledstjärnor men skolkamraterna hade svårt att kategorisera mig, för parallellt med poesin brottades jag och i vilket fack ska man placera en svårmodig poet som ägnar helgerna åt att svettas i brottartrikåer? Lärdomen från den här tiden blev att vara försiktig när det gäller att kategorisera dina medmänniskor. Eftersom betygen endast fungerade som papperssvalor, sökte jag jobb på Strömbackens äldreboende, en bit upp på Södra promenaden. Mitt första jobb och som ensam man bland kvinnliga vårdbiträden kände jag mig som en katt bland hermelinerna, dock en katt som mådde som en prins. Trots att jag inte var någon fena på att städa, diska eller duscha pensionärer, förstod jag snart värdet i att alltid ta sig tid för ett samtal. Den delen var den mest uppskattade av mina uppgifter: “Städa kan jag göra själv. Sätt dig ner unge man så pratar vi om livet istället…”Därefter viker jag av mot Rhododendrondalen och snart skådas fängelsemurarna, min andra arbetsplats. Det var lärorika men ambivalenta år, som gjorde mig mer empatisk men också mer cynisk. Brottarmeriterna gav mig jobbet, men min viktigaste tillgång blev åter att kunna lyssna, känna in och föra samtal. Jag hade mina fördomar, vissa blev besannade men jag tog med insikten om att vi alla bär en ryggsäck med erfarenheter, trauman och tillgångar. Det
ursäktar inte brottet, men skapar en förståelse för de bakomliggande faktorerna. Vi måste möta varje människa där den befinner sig, annars lyckas vi aldrig och det gäller alla yrken som bygger på interaktion.
Jag fortsätter min ystra promenad till det industrilandskap som rustades upp under 90-talet och gav Linköpings universitet komplementet Campus Norrköping. Jag blir mild i sinnet när jag tänker på den brytpunkten i livet. Här hittade jag äntligen rätt. Lärarutbildningen var ett godtyckligt beslut, grundat på bekvämlighet och fåfänga. En frostig morgon passerade jag en arbetsplats där en tapper byggarbetare utförde sitt hantverk i kylan och blåsten. Eftersom jag inte tyckte om att frysa och nyligen hade sett filmen “Döda poeters sällskap”, tog fåfängan över. Jag ville bli en estradör och därför utbildade jag mig till lärare. Inomhusjobb och brun Manchesterkavaj blev min målbild och då jag hade ett grundintresse för samhällsfrågor läste jag till SO-lärare.
Fötterna tar mig över till Norra Promenaden. På den vackra Matteusskolan tog jag mina första stapplande steg som skolledare, efter sju år som lärare i grannkommunen. Jag passerar den sprudlande skolgården med ett leende på läpparna. Jag minns min första julavslutning i Matteuskyrkan, då eleverna önskade God jul på 26 (!) olika språk, en del var inte ens skriftspråk. Den gemensamma nämnaren hos medarbetarna var stora hjärtan och en vilja att göra gott. De som lyckades bäst hade förmågan att fånga elevernas uppmärksamhet och med höga förväntningar samt rätt stöd försöka få varje unge att lyckas med studierna.
Promenaden närmar sig slutet och jag passerar Knäppingsborg och den gamla snusfabriken som idag inhyser en av Sveriges bästa grundskolor, Kunskapsskolan. Här fortsatte min bana som skolledare. Elever från alla stadsdelar kommer hit för att ta del av en undervisning som svarar upp mot Skolsveriges nyckelfråga, det vill säga en sammanhållen utbildning med individuella vägar. Då skolan bedriver en relationell pedagogik kände jag mig genast bekväm utifrån mina tidigare erfarenheter av “ryggsäcksfilosofin” och vikten av förtroendefulla relationer.
Svetten rinner nedför ryggen när jag närmar mig hemmet på Drottninggatan. Jag tittar på armbandsuret. 40 minuters promenad. 40 år av mitt liv. Jag hänger av min egen ryggsäck, den som blir allt lättare med åren. Kanske hänger det samman med att livet känns mer meningsfullt för varje gång du får användning av ditt bagage i olika sammanhang. Så är det med det.