Jag tror Lasse säger saker som många känner i sina sånger. Texterna berättar om svaghet och sårbarhet och vi känner igen oss, gamla som unga. Om nu samhället blivit hårt så känns det inte i Cloetta Center. Inte den här kvällen.
Jag är tillbaka i Linköping för att se Winnerbäck. Linköping är min barndoms stad.
Linköping är mitt ursprung. Där växte jag upp med min far som då var en av två ensamstående fäder i Linköping. Med jämna mellanrum kom barnavårdsnämnden på besök i form av en bestämd tant så vitt jag kan minnas. Pappa skulle kollas. Var det städat och var sonen ren och artig? Den bestämda tanten fann varje gång att så var fallet efter att ha tittat noga i hörnen. Pappa städade mer än någon annan och aldrig gick jag i smutsiga kläder. För att duga vara han tvungen att vara bättre än andra.
När jag är där i min barndoms stad går jag förbi min första skola. Linnéskolan står kvar. Jag ser skolgården och minns hur man stod där i ring runt dom som slogs och ropade ”mera blod”. Då gick vi i skolan även på lördagar vilket känns konstigt att tänka på. Pappa stod ofta och väntade utanför skolan och så gick vi till EPA eller Tempo, tog en fika och köpte lördagsgodis.
Jag har i mitt jobb mött en del elever som delar in i ”ni svenskar” och vi andra. Jag brukar svara att jag är mer ”Linköpisk” än svensk och mer ”pappisk” än just svensk. Min moral och min förståelse av världen byggdes på Mungärdet i Linköping och formades utifrån min fars värderingar och erfarenheter. Visst är jag svensk men om någon vill förstå mig måste man förstå hur just jag växte upp och formades. Vi är liksom summan av våra liv vi människor. På gott och på ont.
Att vara summan av sitt liv betyder inte att man är oansvarig för sina val eller den man är men det betyder att man bör respektera sig själv utifrån sin historia. När man tänker på svåra saker man gått igenom som barn har man faktiskt rätt att tycka synd om sig själv. Vi måste klara så olika saker vi människor och ska man bedöma någon får man vara lite ödmjuk. Man vet ofta mycket lite om hur det är att gå i andras skor och somliga går som bekant i ”trasiga skor”.
Winnerbäck från sången ”Vem som helst blus”:
”Jag tänker på han jag tror hette Marcus
Han som hade en V8 i bröstet
Jag minns när dom sa ”nu får du skylla dig själv, nu blir det 7-9”
Han sa: ”den klassen är mongo”
Sen såg vi nåt försvinna i Marcus
Men vi andra hade ingen plats för nån som låter
Marcus bara grät och grät och vi blev vilka som helst”
Jag tänker att jag vill ha en skola för alla. För dom med V8 i bröstet och för dom som går i trasiga skor. Det är i skolan det ska bli möjligt att bli mer hel. Vara delaktig och känna sig betydelsefull. En skola som positivt bidrar till summan av varje barns liv.
Så tänker jag och jag tror det är lite ”pappiskt”!