Sommaren 1719 pågick fredsförhandlingar mellan Sverige och Ryssland. Karl XII hade stupat drygt ett halvår tidigare och landet var utarmat efter 19 år av krig. För att öka pressen ytterligare sände tsar Peter en stor galärflotta till den svenska kusten.
En inledande attack mot Stockholm hindrades och flottan delades upp i två delar. Den södra styrkan under amiral Fjodor Apraxin brände Södertälje, Trosa och Nyköping tillsammans med slott och gårdar.
I Norrköping rådde panik. Invånarna visste att ryssarna närmade sig, men trots förvarningen var staden i det närmaste oskyddad. De arméförband som skickats begränsades till ett hundratal värvade tyska dragoner och en mindre styrka upplänningar.
Stadens eget borgargarde förstärkt med arbetare från Holmens bruk bestod av 500 man. Därtill hade tusentals bönder beordrats att delta i försvarsarbetet, som leddes av generalmajor Kristoffer Urbanowitz, en polack i svensk tjänst.
Under förberedelserna evakuerades Norrköping. De som hade möjlighet lämnade staden med de tillhörigheter de kunde få med sig. Andra gömde, grävde ned eller sänkte sina värdeföremål i Strömmen.
Fiendeflottan med närmare 400 farkoster och 17 000 man rörde sig sakta in genom Bråviken. Medföljande kosacker härjande samtidigt på Vikbolandet där bland annat slotten Mauritzberg, Skenäs och Bråborg förstördes. De spred också ett manifest som fick 400 Vikbolandsbönder att vilja svära trohet till tsaren för att rädda sina gårdar. Ledaren Sven i Tomta dömdes senare till döden och halshöggs.
Den 30 juli klockan 9 på morgon ringde stadens kyrkklockor och tornväktaren ropade ”nu synes galejorna i hoptals framme vid Grymö udd”. Ryssarna hade nått fram till Norrköping. Vid Johannisborg stannade flottan, men efter två timmar insåg man att den gamla fästingen var tom och oförsvarad. Trupp landsattes och galärerna fortsatte vidare längs Strömmen.
Nedanför Syltenberget stod borgargardet. Någon fyrade av sin pistol och en av galärerna svarade med kanonskott. En försvarare skadades i låret, en trumma förstördes och en fanstång splittrades – det räckte för att de skulle fly.
Ryssarna satte i land fler soldater och snart stod Saltängen i lågor. Även södra delen av Norrköping, som fortfarande hölls av svenskarna, härjades av eld. Kronomagasinet i hamnen hade antänts av stadsborna för att fienden inte skulle komma över byte och Holmens bruk brändes av svenska soldater av samma anledning. Urbanowitz hade velat bränna ned hela staden i förebyggande syfte men det motsatte sig borgmästare Jacob Ekbohm.
Dagen efter tog sig ryssarna över till den södra strömsidan och staden var förlorad. Hus efter hus genomsöktes efter byte och stacks sedan i brand. Holmens bruks värdefulla lager av koppar och mässing, som hade gömts under vatten, letades upp och fördes i väg. Stadens kyrkor plundrades grundligt, till och med kopparkistor stals sedan liken i dem slängts ut.
Kosacker red samtidigt ut för att plundra och bränna på landsbygden. Östra Eneby kyrka, Fiskeby och Herstaberg samt en lång rad byar och gårdar blev lågornas rov. Svenska kavalleriförband lyckades hindra fienden från att nå bruken i Finspång, Hult och Stavsjö. Det blev en del mindre strider utanför Norrköping, men förödelsen inne i staden kunde de inte göra något åt.
De traumatiska händelserna gav upphov till en rad historier. Om bryggarmästare Forssman vars valspråk var ”alltid god vän” och som sägs ha räddat sitt hus genom att bjuda på öl, brännvin och mat. Om jungfru Berfelt, ”16 år gammal och af utmärkt skönhet” som tvingades dansa naken och sedan skändades till döds. Om gumman som hindrade ryssarna att rida mot Linköping genom att lura i dem att en svensk armé var på väg. Om förrädaren Sven Danson som visade vägen med en flagga från Syltenberget.
Den 3 augusti fanns inget mer att hämta eller förstöra i staden. Ryssarna lastade ombord sitt rika krigsbyte och återvände hemåt. Norrköping blev den sydliga slutpunkten för moskoviternas terrorkrigföring.
De lämnade efter sig en förkolnad stad. Det berättas att det enda som fanns kvar var två hus på Väster, Forssmans och köpmannen Westerbergs, som ryssarna använt som högkvarter samt några sjöbodar och lador. Ironiskt nog kvarstod också Johannisborgs slott, som inte hade kunnat skydda staden. Dess sten användes i stället för att bygga upp Norrköping och i dag återstår bara porttornet.