Detta som ett försök att gjuta olja på vågorna, möjligen. Det kan bli krig i Sverige, var uttalandet häromdagen som skapade dom där vågorna. Många blev mycket rädda och får nu veta att det inte finns någon mening att oroa sig vilket alltså många gör.
Nu betyder ju inte detta att det inte finns anledning till oro för det var ju meningen med frasen ”det kan bli krig i Sverige”. Istället för att dumt oroa oss ska vi förbereda oss mentalt och möjligen praktiskt. Svårt för barn och svårt för många av oss som har nära till oro. Jag glömmer dricka mitt kaffe i min upprördhet, det sista kaffet. Måste köpa kaffe, kanske borde jag köpa många paket
Visst förstår jag att det inte finns någon mening med att jag oroar mig för sonens bilresa men oroar mig gör jag. Ingen behöver heller uttala orden ”han kan hamna i diket”. För oss som har nära till oro är olyckskorpar dåligt sällskap. Vi vet ofta bättre än att själva sätta ord på all vår oro även om det visst kokar över ibland.
Så hur bör vi förklara allt detta för våra barn? Just det där med att det ”kan bli krig” är väl lika svårt som att ”farfar kan dö” eller att flygplan ”kan störta”. Men det övertydliga och i kompakt kör uttalade ”detta kan bli krig i Sverige” blev för många något mer. Som att stanna upp under frukosten och säga till sina barn ”farfar kan dö idag” eller stanna till vid gaten, ta sin dotter i famnen och viska ”det här planet kan störta”.
Det enda som i någon mån kan stilla allehanda oro för elände av olika slag är väl vetskapen om att vi gemensamt gör allt vi kan för att det dåliga inte ska hända. Alltså, vi förbereder oss inte bara på att saker kan hända utan gör också allt vi kan för att det inte ska hända!
Barn behöver få känna tilltro. Tilltro till vuxenvärlden och det goda i människor. Med risk att förklaras såsom galen, det kan bli fred i världen!
Jag förstår nu, vid 67 års ålder att jag ska vara beredd att offra mitt liv för mitt land. Nog har det offrats i krig alltid men om det varit individerna som valt att offra sina liv eller beslutsfattare som offrat andras liv beror väl hur man ser på saken. Troligen har många unga män tagit farväl av sin nära och kära men samtidigt tänkt sig att återvända. Utan den förhoppningen hade många troligen flytt. Nog kan det tyckas petigt att som jag vända mig mot formuleringar. Samtidigt muras formuleringar som inte ifrågasätts till en föreställning om världen. Från mitt perspektiv är mönstrande unga fortfarande barn.
Jo jag oroar mig för framtiden och då även den framtid som inte inkluderar mig. Jag vill inte tro att mina barnbarn ska gå beväpnande mot andras barnbarn. Vi går sönder av att göra ont om än i självförsvar. Självmorden bland f.d. soldater i USA är många, ofattbart många. Jag precis som de flesta gamla gubbar vill att barnbarnen ska få blomma och komma till sin rätt i livet. Helst ska alla barn få blomma, helst alla i hela världen. Det kan bli så att alla barn i hela världen får blomma! Världen är vi, även om jag själv är ett litet sandkorn i den öken som för närvarande omöjliggör det där blommandet.
Jag går med alla dessa tankar ut för att köpa kaffe och möter Bosse utanför Coop, vi brukar stöta på varandra just på seniorprisdagen. Bosse säger att jag måste se verkligheten som den är men jag spanar i smyg mot vad den kan bli. Bosse är nog mer mogen än jag, mer saklig. Det kan ju faktiskt bli krig i Sverige påpekar Bosse alltmedan han lastar in konserver i bakluckan. ”Nu klarar vi oss minst en månad”, skrattar Bosse. ”Gör vi" mumlar jag. ”Haha”, det tycker han är kul sagt av mig, ”vi, frugan och jag alltså” förtydligar han. ”Men”, invänder jag, ”dina barn då och din mamma lever väl”? Bosse skrattar och menar att var och en får se om sitt hus, dessutom tog han de sista fyra burkarna ärtsoppa förmedlar han med viss stolthet.
Väl inne i affären möter jag ett ganska litet barn som drar omkring på en egen liten kundvagn. I hennes vagn ligger en nalle, fyra tomater och en öppnad påse ostbågar. Hon ser nöjd ut. Hennes värld är fortfarande ganska liten och just den här stunden överträffar framtiden. När våra ögon möts ser jag att hon undrar en liten stund. Sen bestämmer hon sig för att jag troligen vill smaka en ostbåge. Jag tar emot en lite kladdig ostbåge, tackar och stoppar den modigt i munnen!
Jag har sagt det förut och säger det igen, barnen är vårt hopp.