"Vi borde utveckla vår modell - inte överge den"
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag tillhör de som inte vill ha tillbaka detta klassamhälle. Med moderaternas framåtskridande i opinionsmätningarna känner jag att detta samhälle kryper allt närmare.
Med Bo Lundgren i spetsen förlorade moderaterna valet 2002. Då var udden riktad mot vården, skolan och omsorgen. Nu med Fredrik Reinfeldt som partiledare är det de arbetslösa och sjuka som får ta smällen när moderata skattesänkningar och samhällsförändringar ska genomföras. Det betyder skattesänkningar på 250 miljarder kronor, eller var femte krona i utgifter till välfärden.
Detta skall tas i steg. I första omgången föreslås att skatterna sänks med 50 miljarder kronor direkt efter valet. Huvuddelen finansieras med attacker på sjuka, arbetslösa, förtidspensionerade och föräldralediga.
Ersättningsnivåerna sänks och beräknas på ett nytt sätt. Den som är sjuk, arbetslös eller pensionär tvingas betala ett extra högt pris. Vad händer sedan, när det är dags för nästa våg i moderaternas vision om 250 miljarder kronor i skattesänkningar. Hur mycket ska man då sänka ersättningarna? Hur långt kan det gå? Hur fattiga kan borgerliga politiker tillåta att människor i Sverige blir?
Jag ser en risk i att människor som känner sig allt mer otrygga börjar spara pengar i stället för att konsumera. Då minskar handeln med varor och tjänster och än färre behövs i produktionen.
Sänkningen av a-kassan bidrar också till att skapa ett tryck nedåt på svenska löner. Ju lägre a-kassan är, desto lägre blir lönerna. Det är förklaringen till att den som har a-kasseersättning är skyldig att ta ett jobb till en lön på 90 procent av ersättningen. Moderaterna har erkänt att lönesänkningar ingår i kalkylen.
Lägg därtill deras förslag om uppluckrade kollektivavtal och sämre anställningstrygghet. Med individuella avtal och förlängda provanställningar förskjuts balansen på arbetsmarknaden till arbetsgivarnas fördel. Löntagare tvingas konkurrera med varandra genom låga löner och sämre arbetsvillkor. När låglönejobb växer fram i Sverige ökar klyftor och orättvisor markant. Många kan, som i USA, behöva två jobb för att försörja sig.
Som socialdemokrat vill jag se en annan politik. Jag tror på den svenska modellen.
Vi borde snarare öka tryggheten och rättvisan. Vi borde utveckla och förbättra vår modell - inte överge den. Vi vill stärka arbetsrätten. Vi vill se till att de som ofrivilligt jobbar deltid ska få gå upp till heltid, att föräldraledigas ställning stärks och att arbetsplatserna blir bättre. Vi tar strid för kollektivavtalen.
Jag anser att Sverige ska konkurrera med kunskap och kompetens, med att ständigt ligga i framkant när det gäller forskning, teknisk utveckling och förnyelse.
Framför allt känner jag att det finns ett gemensamt ansvar för dem som råkat bli sjuka, eller arbetslösa.
Som sagt, jag vill inte se ett samhälle likt det som speglas i "Upstairs and downstairs".