Svar till Rikard Ståhl, Folkbladet den 23/1
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
För det första lönar det sig alltid att arbeta. 80 procent i a-kasseersättning blir inte det samma i pengar som 100 procent i löneinkomst. Högst 680 kr/dag med undantag dock för de allra första 100 dagarna i en arbetslöshetsperiod som ger högst 730 kr/dag.
För det andra leder inte en sänkning till 65 procent automatiskt till fler jobb. Det har inget samband.
En arbetsgivare anställer inte den arbetslöse Rikard Ståhl bara för att han fått 15 procent mindre i a-kasseersättning.
Ståhl har däremot rätt i att 65 procent gäller vid friår samt vid pension. Det är, tyvärr Ståhl, inga relevanta jämförelser. Friåret har frivilligt valts och pensionären har lämnat det aktiva arbetslivet, men visst kan jag hålla med om att pensionen är för låg och bör höjas.
Vidare har jag heller inget principiellt emot att företagen bjuds olika stödåtgärder för att anställa fler. Min erfarenhet är dock den, att företagen är rätt kallsinniga till partiernas stimulanspaket. De anställer personal när de behöver sådan och betalar då vad det kostar.
Moderaterna vill sänka lönerna, om jag förstår Ståhl rätt.
Långtidsarbetslösa skall erbjudas dåligt betalda jobb och då måste helt logiskt försäkringsersättningarna vara ännu lägre.
Ska vi i Sverige börja på att konkurrera med Asiens alla fattiga som för rena slavlöner sitter och syr fotbollar och kläder till oss i det rika västerlandet?
Eller ska vi kanske återuppta traditionen från Amerikas sydstater, i början på förra seklet, där fattiga negerpojkar, "shoe-shineboys", putsade skor åt vita herremän för några cent och var pojkarna glada, steppade och trallade på någon munter Fats Wallermelodi, kunde de få en tio centare extra. Är det ett sådant samhälle som Rikard Ståhl och moderaterna drömmer sig tillbaka till?
I så fall, Rikard Ståhl, tänk då på att det kanske blir Du som blir den glade, moderate och ytterst lågbetalde "shoe-shineboyen".