Studiebesök i EU-parlamentet
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det är ett regnskydd för de långa köer som tålmodigt väntar för gratis insläpp ca kl.10. Tälttaket skyddar också mot tömda champagneflaskor, urskrapade kaviarburkar och småslantar som MEP i de omringande kontorstornen inte längre vill befatta sig med.
Säkerhetsvakter
En hel armé säkerhetsvakter granskar alla storögda besökare vid entrén så att ingen kan stjäla en parlamentariker eller punktera personlighetspondusen. Passen beskådas och röntgentunnlar används på ytterkläder och handväskor. Till och med småväxel granskas vid entrén, vilket jag anser är fel. Granskningen av pengar borde ske vid utgången istället, för att kolla om besökarna ha blivit bestulna på ytterligare pengar inom byggnaden, utöver skatten.
Bombfritt
Insläppta och förhoppningsvis bombfria, tillåts vi bestiga trappan till en jättesal, fylld med uppsatta fotografier av berömda personer i naturlig storlek. Winston Churchill. Paul-Henri Spaak. Justus Lipsius. Robert Schumann. Gunnar Hökmark. Gunnar Hökmark? Nej, där hade jag fel. Han var ingen pappfigur utan livs levande och bara hastade genom salen på väg till eller från någonting oerhört viktigt.
Värdinnor
På ena sida av salen blev vi mötta av två blåklädda värdinnor. De frågade efter vårt språkval och utrustade oss med audioguides (en telefonliknande apparat med hörlurar, ungefär som en Walkman för de asociala).
Gruppen föstes som ett flock trögfattande får av två grönuniformerade vakter, som förstärkte de två värdinnornas övervakning, in till en bred balkong. Från räcket kunde man beskåda entréhallen till parlaments auditorium. Hallen surrade av människor som en störd myrstack, om man kan tänka sig myrorna med en miniatyrmobil fastsatt vid örat, förstås. En del nykomlingar var redan djupt engagerade i samtal. En del lämnade salen, ivrigt talande. En pratade förtroligt med ansiktet nära väggen, några satt på soffan, en man halvlåg på soffan i en dekadent ställning som påminde om antikens Rom, men alla pratade oavbrutet. Kanske med varandra, vad vet jag? Det var en festlig syn.
Skulle skjutas...
Efter en stund ville jag vandra vidare men den gubben gick inte. En kraftig byggd kvinnlig vakt förklarade att hela gruppen måste vänta tills den beskrivande rösten hade gjort sitt. Jag fick känslan att alla som inte hörde kommentaren i sin helhet skulle skjutas på fläcken.
Från entréhallsbalkongen leddes vi till en ny balkong med överblick över Europas hjärta, den hästskoformade MEP-tomma plenisalen. Som alla hjärtan, med en virvlande massa av god och dålig kolesterol, innehöll plenisalen en massa aktiva och stillastående människor i ett förhoppningsvis ordnat kaos. En del män arbetade frenetiskt med utdelning av papperslappar på varje skrivbord. Efter dessa kom deras assistenter (eller chefer?). De tog varje utplacerad papperslapp i tur och ordning och satta upp dem i en vertikal hållare, steg tillbaka och granskade dem ur olika vinklar tills de var nöjda. Då kom en tredje kontrollant som såg till att inga fel hade begåtts av förtruppen. Nu kunde världens tv-kameror zooma in rätt papperslapp och kolla om parlamentariker hade fallit i sömn, eller glömt att knäppa gylfen eller tryckt fel på någon voteringsknapp. (Eller en kombination av alla tre.)
Flitig dam med tejp
En flitig dam utrustad med tejp satte upp en affisch framför talarstolen. Sedan satte hon upp åtta likadana affischer, en framför varje bänkplats bakom talarstolen. Jag undrade varför det var nödvändigt med nio identiska affischer, tills jag förstod att det måste vara prestige. Hur skulle det se ut om bara presidenten och Margot Wallström och ingen av de övriga ämbetsmännen fick affischer? Vad skulle en fransk ämbetsman säga? Tanken svindlar!
Damen i fråga började en ny rond på samma utbud av uppsatta affischer, denna gång med kantbeläggningen av hela tejpremsor istället för småhörnsnuttar. Hon, stackaren, hade ingen kontrollerande överrock. Hon höll på med arbetet hela de 35 minuter som vi satt ovanför salen och var fortfarande på gång när vi lämnade balkongen. Hon kanske håller på ännu.
En skrivande dam var den enda som producerade någonting konkret. En shoppinglista kanske? En del allvarliga män pratade med varandra. Hade telefonbatterierna tagit slut? En del stod ensamma och tysta, kanske i förundran över hur de hade hamnat här i pengaparadiset.
Hela tiden matades vi med information om de 4500 anställda, om de 25 medlemsstaterna, om de 4 kandidatländerna och om pendlingen mellan Bryssel och Strasbourg för att blidka de chauvinistiska fransmännen. Ingenting nämndes om de skyhöga huspriser som de nya medlemsländerna har orsakat Belgien. Varje ny medlem måste ha en hel stab med folk som också måste ha bostäder. I brist på information om pengadränering, fick vi istället inspelade snuttar från utländska MEPs tal på obegripliga språk
När audioguiden slutade tala var besöket slut. Två vyer från två balkonger anses vara tillräckligt. Nåja. Det VAR gratis och vi kom därifrån utan att ha blivit rånade. Alltid något! Dessutom hade jag sett en livslevande Gunnar Hökmark.
Dagen efter besöket passerade jag ett försäkringskontor i Waterloo som verkade symboliskt på något sätt. Ovanför dörren stod en stor skylt: EUROMUT.