Reformer bygger en palestinsk stat
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det är inte så lyckat att vara i konflikt med Bush. USA dominerar världen idag, ekonomiskt och militärt. En tredjedel av världens produktion (BNP) är amerikansk, och USA:s militärbudget är större än de nio närmast kommande ländernas tillsammans. Arabländerna har oljan men inte mer. De har inte använt sina stora inkomster till något produktivt. Bortsett från oljan, exporterar Finland (5 miljoner invånare) mer än alla arabländerna (300 miljoner) tillsammans. Och i varje fall Saudiarabien är så djupt skuldsatt (!), och befolkningen ökar så snabbt, att "oljevapnet" inte längre existerar - man är tvungen att fortsätta sälja.
Min egen bild av framtiden är att USA rätt snart, kanske redan i slutet av november, går till anfall mot Saddam Hussein, för att oskadliggöra honom innan han fått kärnvapen och börjat använda dem, själv eller genom Al Qaeda. Men blir bara irakierna övertygade om att Bush menar allvar med att slå ned tyrannen, kommer hela kriget att vara över på en vecka eller två. (Sedan börjar de långa knivarnas natt.) Kurderna säger att irakiska befälhavare nu har diskreta kontakter med dem.
Positioneringen har redan börjat. Saudierna har haft en hel reklamkampanj i USA, och till årsdagen av 11 september hade även Qatar en helsida i amerikanska tidningar där man uttryckte sin medkänsla och försäkrade om sin solidaritet med USA.
Jag skulle kunna tänka mig att många ansvariga palestinier nu - och ännu mer när USA har flyttat undan Saddam - önskar att man inte hade avvisat Clintons fredsförslag, inte hade använt terror som vapen. Önskar att man inte hade visat bilderna av folkets jubel när World Trade Center föll.