Om all vrede efter tsunamin
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Efter tsunamin tycks man kräva att beredskapen skulle varit dimensionerad för att omedelbart klara av den här generationens största naturkatastrof - på andra sidan jordklotet. Det skulle förmodligen kosta miljarder årligen att ha materiel och manskap ständigt beredda i den omfattningen. Före tsunamin skulle troligen de allra flesta skakat på huvudet åt en så befängd idé:
"Turister, som har råd att åka till Thailand och Sri Lanka, får väl anses kunna klara sig själva. Varför ska vi lägga skattepengar på att ha ständig beredskap åt långväga välförsedda turister", skulle man förmodligen fått höra.
Så kom katastrofen. Ingen svensk kunde ha överblick i den stora förvirringen, särskilt inte då ansvariga befann sig på olika håll under julen. Men man ställer kravet att det politiska ledarskiktet omedelbart skulle insett katastrofens vidd.
Vad ska vi ha för ambitioner? Frågan kvarstår även om man inrättar en betydligt större stående räddningsstyrka: När ska den rycka ut? Hur mycket personal ska vi ha som sitter och väntar på att något ska hända? Vilken utrustning ska finnas? Hur mycket har man rätt att kräva av ambassadörer, turistföretag, lokala räddnings-tjänster (om de finns) och för den delen, de drabbade själva?
Om hundra svenskar på en turist-ö drabbas av olycka, ska man agera då från svensk sida? Krävs det tusentals? Ska resurserna splittras på många håll? Ska man rusa iväg omedelbart? Kan man landa med flygplanen?
De senaste dagarna har man hört offer för tsunamin gräma sig över att inga ansvariga har avgått hittills. Eftersom jag aldrig drabbats av något liknande trauma kan jag förstås inte tänka mig in i hur det känns, men nog kan man undra: På vad sätt lindrar det ens eget lidande om ´ansvariga´ försvinner?
Ska kritiken tjäna något syfte så måste väl ändå det rimligaste vara att beredskapen stärks och rutiner ses över, så att vi bättre kan hantera kommande katastrofer.