Matlådor är inte lösningen
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Nej det har jag också svårt att tro. Ersättningen är 80% av den lön som den arbetslöse eller sjukskrivne har vid arbetslöshetens eller sjukperiodens början.
Nu visar en undersökning, utförd av Karolinska institutet, som Malmström tydligen tagit del av, att för vissa låglönegrupper av kvinnor lönar det sig inte att arbeta. De tjänar mer på att vara långtidssjukskrivna.
Trovärdig rapport
Jag har läst rapporten och tvingas tyvärr motvilligt medge att den är trovärdig.
De sjukskrivna i undersökningen får förutom sedvanlig sjukpenning på 80% även ersättningar från AFA:s sjukförsäkring. AFA är en kollektiv försäkring som tecknats mellan LO och SAF och som bekostas av arbetsgivarna.
I de aktuella exemplen uppgår denna ersättning till ca drygt 1.000 kronor efter skatt. Det gör en del på marginalen för en låglönebetald med en månadslön på runt 14.500 kronor/mån.
Tredje klassen
Louise menar att det är fel av undersökningen att räkna med resor till och ifrån arbetet samt vad lunchmaten kostar.
En städerska eller vårdbiträde har matlåda med sig till jobbet. Likaså bor de oftast nära arbetsplatsen och behöver ej köpa bussbiljetter. Alternativt kan de samåka till jobbet, menar Louise.
Men Louise, vill du neka låglönebetalda städerskor och vårdbiträden att äta i lunchmatsalen? Skall städerskor och vårdbiträden sitta för sig själva i någon sorts tredje klassens hörna med egna matlådor? Merkostnaden för lunch och resor är räknade efter Konsumentverkets kalkyler, 1490 kronor/mån.
Att det kan slå så här tokigt är givetvis inte vare sig sjukförsäkringens eller AFA-försäkringens fel, utan de låga lönernas. Då dessa låglönegrupper oftast arbetar inom den offentliga sektorn, kan ju Louise Malmström genom politiska beslut höja lönerna och inte befästa villkoren för fattigdomens matlådor.