Löntagarna kommer i kläm
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det får inte bli för liten skillnad, ekonomiskt, mellan att arbeta eller att leva på bidrag. Då väljer folk bidrag, anser man. Med bidrag menas här försäkringsersättningar från A-kassa och sjukförsäkring.
När en vanlig löneanställd som är tvungen att arbeta för sin lön, för sin och sin familjs försörjnings skull, blir arbetslös och får 80 procent av lönen i ersättning (högst 680: - dag) är det en kraftig åderlåtning av inkomsten. Inte bara under en månad, utan under flera, ja kanske under flera år. Det blir pengar det och jobben växer inte på träd trots idogt sökande.
Skulle en moderat däremot bli arbetslös (det måste väl finnas sådana också) ställer inte samma löneminskning till några problem. Han gör ett snabbt ekonomiskt - analytiskt överslag över sin situation och finner att han för 80 procent i a-kasseersättning lika gärna kan ligga hemma på sofflocket, i stället för att anstränga sig att söka nytt jobb. Nej, tänker han, skall jag gå ut och söka nytt jobb, får de allt sänka a - kassan till ca 65 procent och löneskatten rejält dessutom.
De ekonomiska incitamentens kurva för viljan att arbeta har då korsat kurvan för viljan att inte arbeta resonerar han helt kallt enligt de senaste liberalekonomiska teorierna.
Hur han sedan kan försörja sig på endast ca 65 procent i a-kasseersättning förblir en obesvarad gåta. Löneskattesänkningen gäller endast vid arbetsinkomster. Ej vid bidragsinkomster.
Vilka andra än välbeställda moderater och måhända en och annan förmögen centerpartist eller folkpartist har råd att resonera på detta nonchalanta och lättsinniga sätt?
Ja, inte vanliga löntagare i alla fall.