Lär Europa vår lagom-moral
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Alla vet ju vad som hänt: Jan O och fackföreträdarna bl a.. Hur ska en trägen och kanske enfaldigt trogen uppbackare tänka? Är det viktigt, egentligen, eller är det ett utmärkt sätt att dra tankarna från väsentligare saker? Massmediadrev är bra på att blåsa upp detaljer så att de stora linjerna suddas ut. Men hur ska jag då ställa mej till höglöneriet?
Min utgångspunkt, vad gäller heltidspolitiker, är att de ska ha hyggligt betalt. En LO-företrädare ska, enligt ett gammal regel, ha tre gånger högre lön än en (metall)arbetare. Det är inte orimligt. Arbetstiden är inte långt ifrån tre gånger längre, ansvaret är oändligt mycket större, utskällningsrisken är av helt annorlunda format.
Det är bara det, att till lönen kommer ett antal styrelsearvoden, bra pensioner och/eller avgångsvederlag (fallskärmar). Är det rimligt?
Nja, nu börjar det dra i den moraliska tarmen.
Låt oss säja att ersättningen nu går uppåt fem gånger metallarens. Till detta kommer, att Kommunals löner är bra mycket sämre än Metalls. (Där har vi redan en orättvisa, som vi lätt glömmer när vi ser mot toppen.) Har företrädaren sju gånger mer nu, då? Tio? Vad händer med solidaritetskänslan därvid?
Nja, med den erfarenhet jag har har "vårt" toppfolk oftast kvar det "orättvisepatos" de hade när de anförtroddes företrädarejobbet. Och det vet vi väl var och en, att våra ursprungliga instinkter är nästan outrotliga? Jag skulle nästan vilja hävda, att "våra" toppar ofta är mer radikala än dom de företräder. Dock ser de sammanhangen bättre, rimligt nog eftersom de på heltid fått syssla med helheten, och därför agerar de försiktigare (klokare) än vad demonstrationsropen skallar om, vilket upplevs av tokradikalerna som förräderi och ointresse. Det är oftast inte sant!
Internationellt sett är våra politiker- och facktoppar uselt betalda, därför blir det konflikt när EU kommer in i bilden. Men jag med min fattigmoral tycker bestämt, att vi inte behöver ta över den stilen. I stället borde vi lära övriga Europa vår hygglighets- och lagom-moral. Stor ojämlikhet är både politiskt och ekonomiskt förödande, det är min bestämda övertygelse.
Jag vill gärna påpeka, att jag aldrig skulle ta toppjobb för aldrig så bra betalning, ett sånt hundjobb som det är - fast förstås på annat sätt än undersköterskans, sm kn vara nog så jävligt.
Jag frågar mej också, hur många av oss gräsrotingar som avstår från möjliga extradusörer, gärna svarta dessutom. Rannsaka dej! Emellertid, ska man inte ha större renhetskrav på företrädare? Kan man av dom kräva en moral som man själv inte tar så noga på?
En annan fråga är denna: Vad ska vi föredra för företrädare för oss? I regeringen sitter nu fem ministrar, som plockats direkt ur byråkratin. Jan O är väl den mest bekante. Har han nånsin jobbat politiskt på basnivå? I vilken s-förening är han med? Hur mycket valmaterial har han delat ut, hur många arb.kom.möten har han bevistat, hur många egna kronor har han lagt på bilpengar till föreningsträffar? Förvisso är han duktig, men det är tydligt att han inte har föreslagits av kamrater som tyckt han varit bra. Bo Rothstein kallar såna för "polikrater" (politiker/byråkrater). Ska vi fördra dom? Hur går det med den gräsrotsgödda tillväxten om det här blir mönsterbildande?
Jaa, jag bara frågar. Säj nåt du också!
Nu donar jag inte mer.