Kom till saken, ja
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag har också av samma anledning trott att en gemensam valuta ytterligare skulle stärka en sådan utveckling. Men i den debatt som hitintills förts framstår den gemensamma valutan mer som ett riskprojekt som hotar att splittra mer än att ena. Ett obestridligt faktum är att Europas länder är i ekonomisk otakt. Om ett land har en kostnadsutveckling och därmed kostnader som hotar den egna industrin är det försvårande att inte kunna använda ränta och valutajustering som en snabbt reglerande faktor. Samma är förhållandet i de länder som brottas med ökande arbetslöshet och behov av att stimulera industrin. Ett obestridligt faktum är att ett land med underskott i statsbudgeten, skapad av en lägre tillväxt med växande arbetslöshet och därmed ökande kostnader för samhället, inte har resurser att också ge stimulans i form av momssänkningar och sänkta arbetsgivaravgifter. Det krävs att de resurserna skapas under de goda åren för att användas under de dåliga. Men detta har de politiska partierna avfärdat. Är Europa för tidigt ute? Är Europas länder tillräckligt lika ekonomiskt? Finns det risk för att påtvingade, försvårande regler kan skapa konflikter som försvårar och försenar det övriga arbetet i unionen? Visst kan samarbetet gå vidare med skilda valutor.
Sverige har en tragisk tradition vad gäller att undergräva industrins konkurrenskraft, dels genom påförda kostnader och dels en löneutveckling som urholkat kronans värde och tvingat fram devalveringar. Här är de flesta av oss lika goda kålsupare. Har någon låglönegrupp lyckats få några ören mer gäller det att fort se till att balansen återställs. Här, om någonstans har marknadskrafterna styrt. Spekulationerna mot den svenska kronan har berott på att värdet har urholkats. Varför inga spekulationer mot Schweizerfranc?
Det känns alltid som ett större steg att rösta för en förändring. Det är alltid svårare att övertyga någon om en förändring. Därför måste ja-sidan komma med underbyggda sakargument som övertygar. Hitintills är jag mycket besviken på ja-sidans företrädare. Det duger inte att komma med svepande formuleringar att vi måste vara med "för att trygga välfärden" eller för att "det är bra för Sverige". Ja-sidan måste tala om konkret varför det är bra. Motståndarna vill rösta nej för att trygga välfärden och vill säkert det bästa för Sverige.
Fortsätter ja-sidans förespråkare med allmänna formuleringar som mer påminner om valpropaganda än sakliga argument lär det inte bli ja till euro den 14 sepember.
Personligen tar jag del av det mesta som skrivs och som bjuds som underlag för att kunna ta ställning. När jag lägger min röst vill jag göra det utifrån kunskaper om innebörden och inte från känslor och antaganden. Hur vi röstar är ett viktigt beslut, som på ett avgörande sätt påverkar vår framtid.