Internkritik av för(s)tenat parti
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Hans Lindberg uttrycker sig samma dag kritiskt om valberedningens sätt att arbeta, efter att han redan på fredagen blivit informerad av Radio Östergötland om detta. Hans Lindberg hade även kritik att rikta mot det svar han fått av arbetarekommuns ordföranden och dess ombudsman på ett av Hans Lindberg tidigare publicerat inlägg.
Erika Ullberg skriver i sin ledare, att Hans Lindberg är en tongivande kritiker inom socialdemokraterna, men att detta väl bara har med den formella hanteringen av ämnet och inte om namnet att göra.
<b>Vill vara med</b>
Jag är glad över alla tongivande kritiker som finns inom partiet och jag vill gärna vara med i den tongivande kritiska skaran för det finns alldeles för få i den i relation till vad som behöver finnas för att få det tämligen förstenade parti med partiapparat som socialdemokraterna är att förstå vad som menas med verklig demokrati. Man har alldeles för länge varit ett maktparti och berusats av detta, så att man tror att det som är bra för en själv också är bra för folket. Så Hans Lindberg, du som har fått titeln tongivande kritiker av Erika Ullberg och jag som hoppas få samma titel på sikt, låt oss kämpa på i andan att få förbättrad demokratin inom partiet och givetvis också för medborgarna i allmänhet.
Men nu över till några fördomar som präglar både Erika Ullberg och valberedningen och förresten många andra inom partiet också. Det handlar om vad som kännetecknar en stark kandidat och att personstrider skall undvikas. Jag ser inget felaktigt utan tvärtom ett hälsotecken i, att flera starka och kompetenta kandidater slåss om en hög förtroendepost och inför den församling som skall välja dem talar om varför just de personligen bör väljas. Jag ser också hälsosamt på att de talföra, sunt förnuftiga och omdömesgilla personerna i samma valförsamlingen, gör reklam för sin eller sina favoritkandidater och talar om varför just de skall väljas. Därefter går man till val, varvid tyvärr bara en av kandidaterna kan bli vald trots att kanske alla hade platsat. Men eftersom den eller de som valts är kompetenta nog för sin uppgift, så samlas man bakom dem och stöttar gemensamt dem i deras fortsatta värv. Självklart skall denna stöttning inte ske förbehållslöst utan förutsätter fortlöpande diskussion med varandra och inte något fristående "ensamstyrande". Så gör man i en riktig demokrati och det är dit vi bör gå mot.
Nu ser det inte ut så. Personstrider skall undvikas enligt Erika Ullberg och valberedningen. En stark kandidat är enligt de samma personer något man får om det bara finns en kandidat som väljs i fullständig enighet eller med acklamation. Men stark och kompetent är man för att man verkligen är detta och inte för att man blivit vald i avsaknad av andra kandidater på arenan eller genom att andra och lämpligare kandidater undanhållits för att de inte passat valberedningen eller vissa inflytelserika andra inom partiet.
<b>En värdemätare</b>
Erika Ullberg talar också i sin ledare om nomineringar inför val och att en mycket stark och lämplig kvinnlig kandidat inte blivit nominerad. Nomineringar är en värdemätare för stödet internt inom partiet tillägger hon. Ett problem i vårt parti liksom i andra är att man inte kan nominera personer som man inte ens vet finns och detta oberoende av hur kompetenta de än är. Så kända personer som exempelvis sittande kommunalråd får ju med automatik många nomineringar bara på sitt kändisskap, såvida de inte gjort bort sig eller visat sig helt olämpliga för sin uppgift. Men i ett parti där man inte har något internt forum för debatt eller samtal och där sådan således knappast förekommer hur skall där en från början okänd kandidat kunna komma någonstans eller kunna visa vad han/hon duger till?