Inte bara Israels fel att fredsplaner misslyckas
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Beilin har utan tvivel rätt i detta, i den meningen att Israels olycka är att man inte kunnat sluta fred med sin motpart. Men är det verkligen Israels fel?
<b>Inget återlämnande</b>
Efter sexdagarskriget i juni 1967, då Israel erövrade Gaza och Västbanken, var många ledande israeler, däribland David Ben Gurion själv, Israels landsfader, inställda på att återlämna dessa områden.
Men det blev inte tal om något sådant. I augusti 1967 samlades nämligen arabstaternas ledare i Khartoum, och beslutade om "fyra nej": Nej till fred med Israel, nej till erkännande av Israel som stat, nej till förhandlingar med Israel, och nej till eftergifter i flyktingfrågan.
Vad skulle väl israelerna ha gjort i det läget, ställda inför motståndare som totalt vägrade att förhandla, och som helt var inställda på att krossa Israel?
<b>Dröjde många år</b>
Det dröjde sedan 21 år, till 1988, innan palestinierna erkände Israels rätt att existera som stat. Men man står fortfarande fast vid det fjärde nejet: I januari i år förklarade de arabiska utrikesministrarna vid ett möte i Kairo, att palestiniernas rätt att återvända var helig. Återvända även till Haifa och Jaffa och andra platser i det egentliga Israel. "Återvända" även om man är 50 år, född i Syrien, och aldrig har varit i det gamla landet.
Till och med en övertygad israelisk peacenik som författaren och vänstermannen Amos Oz vägrar att acceptera en sådan rätt att återvända till själva Israel - den skulle nästan genast göra judarna till minoritet i landet.
"Om araberna vill ha Israel också", säger han, "då ska de veta att även jag kommer att försvara mitt land; ja, en gammal militant pacifist som jag kommer då att slåss för att Israel ska överleva."