Fjantig underdånighet mot våra kungligheter
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
I inget annat fall än i kungens skulle någon försvara plikten/tvånget att gå i fars fotspår. Rätten/skyldigheten att få/ta rikets topposition försvarar däremot en del frenetiskt. I det fallet krävs ingen meritförteckning, inget inträdesprov, visad kompetens eller lämplighet. Födsel räcker. Det är den enda lagstadgade "odemokratism" som finns i landet. Högst märkligt!
Det mest pinsamma är kanske ändå den fjantande underdånighet många svenskar visar, entusiastiskt understödd av dam- och kvällspress.
Vill man inte förstå de principiella invändningarna mot systemet från "undersåtarnas" synvikel kan man ju se det från kungahusets. Dess medlemmar får inte tycka nåt, de får inte ägna sej åt vad de vill. Ingen svensk kung har fått gifta sej med en svensk kvinna sen 1583; inte ens kärleken får de alltså råda över, ett missförhållande vi ondgör oss över i andra sammanhang, dock icke här. Kungligheterna utsätts de facto för en form av livegenskap. Varför ska de och vårt samhälle som värnar om individens frihet godta detta?