Elva timmar på Vrinneviakuten
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Hoppas det dröjer innan manmåste åka dit igen.
Vi kom upp vid halv tolv på förmiddagen, min granne fick en skaplig brits att ligga på. Timma går, det rulla rin nya patienter hela tiden, det händer mycket omkring oss så tiden går. Fler ensamma människor kommer som timme efter timme ligger kvar på britsarna. Ingen bryr sig om dem, ingen frågar dem om de är törstiga eller hungriga. Ingen som helst omtanke från någon personal.
En äldre kvinna har så ont i kroppen att hon inte längre kan ligga i samma ställning och hon behöver komma upp ur sängen.Hon har sin dotter med sig, vi hjälps åt att få upp kvinnan i en rullstol där hon kan sitta bra. Om hon varit ensam vet jag ej hur det gått.
Bredvid den gamla kvinnan låg en äldre man, han hade jacka på sig och det såg varmt ut. Han hade värk i benen och fick en kissflaska. Det verkade som om han inte existerade, ingen personal brydde sig.
En ambulans kommer in med en kvinna som har svimmat på gatan, hon såg verkligen dålig ut. Jag hjälpte henne till toaletten och gav henne vatten. Ingen frågade hur hon mådde, hon fick inget vatten och ingen mat. Jag gav henne ett par bananer. Hon såg verkligen sjuk ut, men även den friskaste får ont i huvudet utan vatten eller näring.
En äldre man irrade omkring och letade efter toaletten.
På läkarnas schematavla står det att två medicinare, en ortoped och en barnläkare är i tjänst.
Vid såna här toppar undrar man om de inte får ta in en jourläkare för att underlätta för patienterna. Det är svårt att senhur arbetet är upplagt och man har full förståelse för att peronalen är underbemannad. Men tänk om om det fanns någon som kunde ägna ett par minuter åt de ensamma patienterna. Som kanske kunde gå en rond och fråga hur de mår.
Jag tror inte många anhöriga vet att på akuten är man utlämnad åt sitt öde, de unga har har absolut ingen aning.
Efter många timmar togs det prover, efter ytterligare ett par timmar fick vi äntligen träffa en läkare. Skönt att någon hade tid med min snart 90-åriga granne. När vi kom hem igen var jag precis slut, föreställ er då hur hon måste känt sig.
Min önskan är att vi människor ska se varandra, hjälpa varandra, speciellt då gamla och sjuka. Att ta hänsyn till dem och deras behov och inte glömma dem som en gång gett oss så mycket visdom och kärlek. Om de gamla upplevs som griniga kanske inte är konstigt. Vi behandlar dem som om de inte finns till.
Efter att ha tillbringat elva timmar på akuten är jag verkligen rädd för att bli gammal och sjuk.