I sitt svar till Owe Klinthäll 10/10 avslutar Stefan Hagfeldt (M) på ett sätt som får mig att baxna. Han skriver att när Bildtregeringen 1994 lämnade över till S, så var de flesta problem lösta. Problemen var enligt Hagfeldt att när ministären Bildt tog över makten 1991 fick man ärva massor med problem, som Bildt enligt Stefan Hagfeldt tydligen till merparten klarade av. Vidare tar han upp det stora utanförskap som förelåg 2006 genom att S för att hålla arbetslösheten nere förtidspensionerat mängder av personer, sanningar som han menar att Klinthäll undviker att nämna.
Den mest väsentliga sanningen av alla är att när S återtog makten 1994 var de största problemen kvar: Staten lånade till var tredje krona, arbetslösheten var i ökande och det fanns inget utrymme för några positiva välfärdsreformer. Det behövde sparas och gnetas och fortsätta lånas för att hjälpligt hålla skutan flytande. Man lyckades så småningom med detta och 2006 när alliansen tog över makten var bordet verkligen dukat. Om så inte varit skulle alliansens jobbskatteavdrag inte varit möjliga att införa.
Utanförskapet och förtidspensioneringarna kan man ha åsikter om. 1994 var arbetslösheten rekordhög. Arbetsklimatet hade hårdnat. I det kärva budgetläget med massor av fullt friska personer beredda att komma i arbete igen var det inte läge att lägga stora resurser på att försöka få tillbaka också utbrända personer på den konkurrensutsatta arbetsmarknaden. Det var hård prioritering som gällde. Minns t ex neddragningarna inom skolan, som man med säkerhet visste skulle ge problem senare.
Sunda statsfinanser är alliansen huvudnummer, så varför inte ett ord om hur det såg ut med dessa på hösten 1994? Är Hagfeldt verkligen en predikare av den fulla sanningen eller?