På senare år har politiska krafter som kallar sig nationalkonservativa vuxit sig starkare i Sverige. Det mest utmärkande draget i denna rörelse är rädslan för det nya och en romantisk bild av det som varit. Man drömmer sig bort till en tid då Sverige var svenskt, då landet nästan bara beboddes av infödda svenskar som alla talade samma språk, hade samma religion, firade jul och midsommar som man alltid gjort och alla såg på samma TV-program. Men hur mycket av detta var egentligen svenskt?
Religionen har genom historien varit vår främsta kulturbärare, i vårt land är det huvudsakligen kristendomen som spelat denna roll. Man brukar räkna missionären Ansgar, som år 829 – 831 var den som introducerade denna religion med rötter i det gamla testamentets Mellanöstern i Sverige. Kristendomen växte under ett par hundra år till sig och man kan utan överdrift säga att den varit mycket betydelsefull för den svenska kulturen i ett tusen år och än idag bär vi med oss detta utomeuropeiska kulturarv i det vi kallar svenskt.
Hur svenskt Sverige var innan kristendomen är svårt att säga, men de gamla Asagudarna har sina klara paralleller i andra kulturer kring östra Medelhavet vid samma tid.
De äldsta kända arkeologiska fynden från människor i det land vi idag kallar Sverige finns vid Finjasjön i norra Skåne och är cirka 14 000 år gamla. Kristendomens ett tusen år i Sverige motsvarar alltså bara 7 % av den tid landet varit bebott och det finns ingenting som tyder på att just denna kultur är den sista i vår del av världen.
Kulturer är under ständig utveckling, annars dör de. Det finns inget år, eller ens en tid, som man kan säga att Sverige var mer svenskt än någon annan tid. Sverige är alltid svenskt och kommer alltid att så vara, det är bara det att begreppet förändras i takt med människorna.
Det är vikigt att komma ihåg det när vi lyssnar på budskapet från dem som tittar i backspegeln när de talar om Sveriges framtid. Det är viktigt att vi i höstens val väljer politiska ledare som välkomnar framtiden.
Hösten är grön!