Gudrun Schyman har nu efter F!:S relativa Och (kanske tillfälliga) framgång höjts till skyarna igen. Otvivelaktigt är hon en skicklig retoriker med en aldrig sinande svada. Men vad har hon uträttat politiskt?
När hon var partiledare för Vänstern på 90-talet under brinnande kris kunde vi se samma utveckling som nu. Hon ”glänste” då genom att föra fram populistiska förslag som drog till sig sympatier. Vilket gjorde att Vänsterpartiet växte i opinion till över 10 %.
Men de som verkligen behövde denna sympati – nämligen Socialdemokraterna och Centerpartiet genom Göran Persson och Olof Johansson som räddade Sverige genom sanering av ekonomin; de fick mest skit och kritik för sitt mycket otacksamma jobb.
Jag som var drabbad (blev arbetslös) då hade en mera nykter syn på denna kris och det sätt som S och C tog oss ur detta ekonomiska moras. Detta utnyttjades av Vänsterns Gudrun Schyman som skar opinionsmässiga pipor i vassen genom att föra fram sina många gånger omöjliga förslag.
Jag minns denna tid som tuff för oss arbetslösa som fick vår a-kassa sänkt med om jag minns rätt 5 %. Men då hade Schyman redan hoppat av och tillhörde då kritikerna. Och vann orättvist sympati på det. Så orättvist kan det politiska livet vara. Men alla sagor har ett slut. För Schymans del kom detta med hennes tvivelaktiga kvittoaffärer och avdrag. Detta gjorde att hon fick lämna partiledarposten under ganska nesliga former. Men hon fick säkert som de flesta politiker ett väl tilltaget avgångsvederlag.
Och Gudrun Schymans slut började så sakteliga när hon på en gata i Visby brände upp 100 000 kr offentligt. Detta väckte ont blod även hos hennes mesta och bästa vänner.
Jag tycker lite synd om Jonas Sjöstedt och V som säkert har förlorat på F!:s framgångar. Även S har säkert fått släppa till röster. Vi får se om Gudruns nya populistiska ”resa” håller ända in i kaklet? Jag tillhör tvivlarna.