Måste vi gå med i Nato för att skydda oss mot den nye oförutsägbare, aggressive Putin? Ja, det måste vi säger allt fler, allt högre och allt oftare. Folkpartiet säger det högt hela tiden, utrikesministern säger det emellanåt och andra moderater muttrar om det i ena mungipan ibland. USA:s ambassadör säger öppet att vi borde gå med. Och Estlands president klagar på att vårt utanförskap är rena säkerhetsrisken.
Den helt avgörande frågan är vilken väg som ger oss störst chanser att bevara Sveriges fred, att stå utanför en eventuell framtida konflikt. Det är det som är det helt avgörande kriteriet för mig.
Att gå med i Nato innebär att man går med i en ömsesidigt bindande överenskommelse med var och en av de andra 28 länderna att garantera varandras säkerhet. Om Sverige blir angripet av någon som inte är med i Nato lovar alla andra medlemsländer att ställa upp militärt för oss. Det är självklart att det gör det mindre lockande att angripa Sverige för den som skulle komma på den idén. Så långt har Natomissionärerna rätt. Men de tiger om den andra och allvarligare sidan av myntet.
Ömsesidigheten innebär ju att vi också åtar oss att gå i krig för alla andra medlemmar om de hamnar i militär konflikt. Och här handlar det om vida områden, från Turkiet i öster till Alaska i väster. Risken att Sverige blir indraget i regionala konflikter skulle öka markant med ett medlemskap i Nato.
Men risken att bli indragen i konflikt ökar också på ett annat sätt vid ett medlemskap i Nato. Vid en konflikt mellan Nato och Ryssland kommer inte bara svensk militär att dras in utan också svenskt territorium. Flygplatser, luftrum, hamnar och mycket annat som finns hos oss blir aktuella för användning som bas för insatser mot Ryssland i en sådan konflikt. Det är självklart att Ryssland i så fall kommer att inrätta sin försvarsplanering efter att förhindra det.
För mig är slutsatsen tydlig: En anslutning till Nato skulle inte öka utan minska Sveriges säkerhet. Inte lite utan mycket. Säg nej.