När jag för fyrtio år sedan var internatboende folkhögskoleelev hade vi en husmor vid namn Iréne. Iréne gick kort sagt inte i takt med oss ungdomar, hon hade svårt att förstå våra värderingar och vår livsstil och det blev en hel del friktioner som för Irénes del oftast resulterade i starka vredesutbrott. Därför kallade vi henne Iréne Desperation.
Jag ska medge att jag inte tänkt så mycket på Iréne de senaste årtiondena, men när Alliansens partiledare i Visby presenterade sin storartade satsning på höghastighetsjärnvägar mellan Stockholm och Malmö/Göteborg så dök hon upp i mitt minne igen.
Det var när Inte för att det är fel i tänkandet, men trovärdigheten efter att i sju års tid röstat emot MP i just denna fråga är knappt mätbar. Det som tidigare, enligt etablerad moderat retorik, varit ”robust olönsamt” presenteras nu som ”Sverigebygget” och den största gröna infrastruktursatsningen någonsin. Vidare brukar som bekant Alliansen med eftertryck hävda att alla reformer och satsningar ska finansieras ”krona för krona”, men när det gäller detta gigantiska projekt är man mycket diffus över hur det ska gå till. Man talar om att kommunerna och landstingen längs banorna ska vara med, men sedan när blev det kommunernas och landstingens ansvar att bekosta statliga investeringar? Kommuner och landsting är redan idag ekonomiskt hårt trängda, medan regeringen ägnat det mesta av sin kraft åt att underminera den statliga ekonomin med 140 miljarder om året. Det är inte kommuner och landsting som bär ansvaret för statens dåliga ekonomi.
Jag kan förstå att Alliansen är hårt pressad av det dystra opinionsläget, men att med bara dryga två månader kvar till valet svänga 180 grader i en för vår framtid så viktig fråga utan att ha tänkt igenom hur det ska gå till kan inte beskrivas som annat än som en åtgärd man tar till i ren desperation.
Sverige behöver en ny regering som tar ansvar för landet även på lång sikt och som med trovärdighet ställer om landet till hållbarhet.
Hösten är grön!