Ensam är kreativ

Carin Mannheimer överraskar. Å ena sidan "rätt lat och lättjefull" som hon själv uttrycker det. Hon kan lägga sig raklång i skogen och lyssna på trädens sus. Å andra sidan har hon, alltsedan genombrottet som tv-producent 1969, varit ytterst produktiv med ett tiotal samhällskritiska tv-serier, sex tv-filmer och tre scenpjäser på sitt samvete.- När jag väl ställer mig på benen går det undan. Jag är en människa som går fort och med långa steg. Mina män och mina vänner har påtalat det med viss irritation och jag har varit tvungen att då och då stanna till och vänta in dem, säger hon i sitt bokfyllda arbetsrum på sjätte våningen i lägenheten mitt i Göteborg.Energisk
För att kunna skriva måste hon ha det tyst och lugnt omkring sig. Ensamheten är en förutsättning för inspiration - och att vara ensam är något hon stortrivs med. Fast när hon regisserar är det precis tvärtom.- Då är jag arbetsledare för ett stort gäng, filmteam och skådespelare. Som regissör måste jag ha mest energi av alla. Man fattar beslut hela tiden och är med människor från morgon till kväll. Det är underbart och jag älskar det. Det är min andra sida - att vara med hela flocken.Kärleksfull uppväxt
Framgångarna har hon, förutom en inneboende nyfikenhet, sin självkänsla att tacka. Plantskolan var medelklasshemmet i Osby, Skåne. Föräldrarna var, enligt henne själv, "frustrerade intellektuella". Mamman gav upp sina lärardrömmar och förblev hemmafru, pappan blev självlärd inköpschef, i stället för läkare. Hon, den bestämda lilla flickan med rak lugg och rosett i håret, var måltavlan för föräldrarnas oförlösta yrkesdrömmar och fick ta emot överflöd av uppmärksamhet och kärlek.- Jag fick eget rum, vackra kläder som min mamma sydde och massor med böcker. Jag var en viktig person i hemmet och fick känslan av att jag betydde något.Stora framgångar
Och nu har hennes yrkeskarriär som dramatiker och regissör 40 år på nacken med den ena publiksuccén efter den andra, både i tv och på teater. Hennes tv-serie om skolan, Lära för livet, belönades 1977 med Stora journalistpriset. Hennes senaste pjäs, Sista dansen, bygger på den egna tv-serien från 2003 - Solbacken: Avd. E och har också blivit en stor framgång, med utsålda hus på både Stockholms och Göteborgs stadsteatrar.Pjäsen behandlar ett ytterst känsligt ämne: vikten av att vara förberedd för åldrandet.- Ena dagen är man pigg och glad, så plötsligt ömsar man skinn och förändras radikalt. Därför är det viktigt att vara förberedd och tänka på åldrandet utan för mycket panik. Fastän man inte klarar av samma saker som förut ska man vara snäll mot sig själv. Man kan gott säga till sig själv: Ta det lugnt, lilla vän.Hur är din egen relation till åldrandet?- Jag ser framtiden an med tillförsikt och glädje för varje sekund jag får leva. Jag har ju kvar hela min vetgirighet och arbetslust. Jag tror till och med att det kan vara spännande att bo på hemmet, säger Carin Mannheimer.

Information till våra läsare

Ensam är kreativ

Hennes pjäs om ålderdomen, Sista dansen, har blivit en stor publiksuccé. Själv vill dramatikern och regissören Carin Mannheimer alltid finnas till för att få utlopp för sin vetgirighet.