Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

"Einhorns mognar sent"

Forskaren blev filmare och författare. Lena Einhorn bytte karriär mitt i livet - och nu startar hon ett band också.

Foto: DAN HANSSON / SvD / SCANPIX

Stockholm (TT Spektra)2009-05-18 03:00
Hon har fyra projekt på gång just nu. Två böcker, en pjäs och en spelfilm lyckas hon jonglera med utan större problem. En utomstående får lätt bilden av en högpresterande allkonstnär, som först gör internationell forskarkarriär och sedan blir prisbelönt författare och regissör, men själv håller hon inte med om den beskrivningen.Boken som ligger ute i bokhandlarna nu, Återblick, består av fotografier och berättelser från hennes resor i 20-årsåldern. Och det är först på senare år som hon har blivit tillräckligt strukturerad för att över huvud taget lyckas sammanställa sina bästa fotografier:- Det här att kunna strukturera och sammanställa och följa ett projekt från början till slut, det är en mognadsgrej för mig och den har kommit sent.Inte rädd
Däremot håller hon med om att hon har ett slags mod som har hjälpt henne framåt. Hon lämnade forskarlivet i USA för något helt annat - att filma. Hon tackar sin mor Nina Einhorn, läkare och forskare, och sin far Jerzy Einhorn, läkare och professor, för den oräddheten.- Jag bytte ju karriär totalt vid 35 års ålder, och det modet fick jag nog från mina föräldrar. Jag är inte rädd för att inte klara mig ekonomiskt och yrkesmässigt, utan har något slags känsla av att jag alltid klarar mig.Och klarat sig har hon, riktigt bra till och med, även om hon får kämpa för sina projekt ibland. Filmen om hennes mor, en av få överlevande från Warszawas getto, tog många år att göra på grund av bristande finansiering. När den väl blev gjord fick den å andra sidan både priser och stor uppmärksamhet.Nu kämpar hon för att få göra en spelfilm om den unga Greta Garbo, hon som utvecklades och trivdes på Dramaten men som inte kunde säga nej till Hollywood och - enligt Lena Einhorn - därmed valde olyckan och karriären, trots att hon visste att hon valde fel.Startar ett band
Livsöden inspirerar Lena Einhorn, även hon framhåller att hon har gjort filmer med helt andra teman, som liv i universum och jagets gåta. På något sätt forskar hon ständigt, vare sig det handlar om tumörbiologi eller om en dokumentär om språkens utveckling.Skillnaden mellan nu och då är, som sagt, att hon numera klarar av att genomföra sina idéer och slutföra sina projekt.- Min pappa brukade säga att Einhorns utvecklas sent, och det kan man nog säga om mig. Jag är i något slags utvecklingsfas trots att jag är 55.Gör du något utanför författandet och filmandet, som man inte känner till?- Jag håller precis på att starta ett band! Jag har skrivit musik rätt länge själv och använt rätt mycket av den i mina filmer.- Jag gör en massor av grejer halvbra. Jag spelar gitarr halvbra, piano halvbra, trummor halvbra, jag sjunger halvbra. Sedan finns det några i bandet som gör saker helbra också, haha.
Namn: Lena Einhorn.Fyller: 55 år den 19 maj 2009.Bor: Stockholm.Familj: Brodern Stefan Einhorn (läkare och författare) med familj.Aktuell: Med boken Återblick (Norstedts förlag) som kom ut i januari i år.Karriär i korthet: Utbildad läkare och forskare i tumörbiologi och virologi, men arbetar numera som författare och regissör. Boken Ninas resa fick Augustpriset 2005 och filmen med samma namn blev Guldbaggebelönad. Dramadokumentären Handelsresande i liv vann Prix Europa 1999.Så firar hon födelsedagen: "Genom att vara i Portugal. Det är bara en resa jag hänger på som råkade hänga ihop med min födelsedag, och det tycker jag är helt okej."Om att fylla 55: "Jag tittar förbluffat på siffrorna!"Tre bra filmer: "Sophies val för att det är den bästa holocaustfilmen. Den handlar om oförskylld skuld - kan man säga så? - och om en kvinna som inte hade några val. Mishima, som är ett porträtt av den japanske konstnären Yukio Mishima. Jag har inte en aning om jag skulle tycka att den var bra i dag, men när den kom 1970 tyckte jag att den var strålande, en gestaltning av hans personlighet som kändes övertygande i sin detaljrikedom. Women in love såg jag fyra gånger när den kom på 1970-talet, en gång på ett lakan i Nairobi. Det som var så bra med den var - förutom Glenda Jackson som är en storartad skådis - att varje gång jag såg den upplevde jag att den handlade om något annat. Då är det en bra film, den har många bottnar."
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om