Drömmen blev sann för Perrelli
Glöm det beryktade bananskalet. I sångerskan Charlotte Perrellis värld halkar man inte in av en slump. - Det enda man kan förlita sig på är att hårt arbete till slut ger framgång, säger Sveriges mesta schlagerdrottning.
Schlagerdrottningen uppträdde i Belgrad 2008 med låten Hero. Foto: Sara Johannessen/Scanpix
Foto: Sara Johannessen/Scanpix
Då, i början av 1990-talet, var det dansbandsscenen och folkparkerna som blev ingången. I dag hade hon förmodligen varit hänvisad till samma väg som de flesta unga med artistdrömmar - tv-programmet Idol.- Och det är ju extremt hårt och svårt, för man blir en tillfällig stjärna i ett koncept som egentligen inte handlar om en själv som individ och person, utan man är en i mängden och man skapas genom ett program.- Många blir lite halvkända men de försvinner lika fort som de kommer fram. Och jag kan tro att det är hemskt jobbigt för dem att gå och sätta sig på Ica när de har fått prova på ett så fritt arbete som det här.Även motgångar
Själv känner hon sig inte hotad av alla nya unga artister som passerar genom rampljuset, och som likt Perrelli själv gärna försöker skapa sig ett namn genom att tävla i Melodifestivalen. Hon har sin plattform som etablerad artist och behöver knappast oroa sig för att hamna på ett snabbköpslager. För det borgar en stadig ström av erbjudanden som innefattar allt från programledarskap till företagsgig och stadsfestivaler.Har det aldrig varit några motgångar?- Efter 1999 gick det ju jättebra men sen kom det några år därefter när jag inte jobbade lika mycket. Då var det många spekulationer: "Hade hon bara tur?" "Kan hon sjunga eller är hon en dansbandssångerska egentligen?". Det har tagit många år att bevisa att jag har en klassisk utbildning och har jobbat hårt på det här.Hur viktigt är ett starkt självförtroende?- Det är A och O. Och det är också svårt för det sviktar ju så klart för alla nån gång. Har du ett starkt självförtroende så får du bärighet i rösten och gör ett coolt intryck. Att sjunga utan självförtroende är nästan omöjligt. Tror man inte på sig själv så måste man intala sig att det här kan jag, som en mental övning.- Jag var inte alls så kaxig när jag började med det här och under min skoltid var jag extremt blyg. Jag gillade definitivt inte att ställa mig upp och tala inför mina kompisar och undvek frågor på lektionerna. Det är någonting jag har fått lära mig, att om man har passionen för det här och vill göra det så måste man ha självförtroende för att våga. Det går hand i hand.