Kingdom Of The Planet Of The Apes
Filmstaden
Regi: Wes Ball
I rollerna: Owen Teague, Freya Allan, Kevin Durand, Peter Macon, Lydia Peckham m fl.
Betyg: 2.5
Det är enkelt att ha en förvirrad inställning till den fjärde i filmserien om de smarta aporna. Dagens teknik har gett oss helt andra möjligheter än Franklin J. Schaffner hade 1968 med sin ”Apornas planet”. Tekniken har också gjort att aporna kunnat ta en mycket större del av berättelsen. På en del av affischerna finns Freya Allan i förgrunden, men det är snarare Owen Teague bakom apan Noa som är huvudrollskaraktären. Det tar minst en timme in i filmen innan människan Mae kommer fram i ljuset. ”Rise Of The Planet Of The Apes” som kom 2011 slog ner som en mindre bomb. Plötsligt såg aporna extremt realistiska ut och stunden då apan Caesar började prata måste ändå räknas som bioguld. Sedan dess har kvaliteten vacklat lite för uppföljarna. Ur det perspektivet är årets ”Kingdom Of The Planet Of The Apes” något av en upphämtning. Alldeles för lång och förglömlig men har i viss mån med en egen röst.
Filmen utspelar sig ”många generationer” efter Caesar. Vi är i framtiden, vill säga. I den här världen är aporna de styrande djuren på jorden medan de flesta människor, och de är inte många, inte längre kan tala. De unga aporna Noa, Soona och Anaya lever med sin klan i en skogsmiljö. Harmoni råder och deras största oro är om de kan vara med i ceremonin där de ska hjälpa en fågelunge kläckas. Aporna är nämligen örnuppfödare. Det dröjer inte länge förrän en annan apklan kommer till deras by, plundrar och tar med sig aporna. Noa som ramlar från ett torn tros vara död och får därmed möjlighet att ta sig fram själv. Längs vägen träffar han orangutangen Raka och människan Mae. Med olika motiv vill de alla ta sig till riket där de brutala aporna förslavat alla andra och där ledaren Proximus är i jakt på människoskatter som är gömda i en grotta.
I grunden finns två historier här: Noas uppväxthistoria från pojke till man samt människorna som opålitliga typer. Båda fungerar utan problem utan att erbjuda särskilt mycket spänning. Tekniken har kommit väldigt långt och gör att för det mesta tänker du som publik inte alls på att duken inte visar skådespelare. Relationen mellan Noa och Mae lämnas delvis ouppklarad, vilket i sammanhanget känns okej, om det inte vore för att det är upplagt för en fortsättning.