Chimären
Cnema
Regi: Alice Rohrwacher
I rollerna: Josh O’Connor, Carol Duarte, Alba Rohrwacher, Isabella Rossellini m fl.
Betyg: 3.5
Hade Alice Rohrwacher vågat ta bort 20-30 minuter av sin film hade den nått ännu högre höjder. Inte för att scenerna är redundanta eller onödiga, men ibland har hon en tendens att dra ut på dem på ett sätt som inte gynnar helheten. Men dessa tveksamma känslor, som finns där ständigt, varvas med belöningar. För ”Chimären” är en mycket ovanlig upplevelse som film betraktat. Den flyter på oväntade vägar likt en flod som inte vet var slutdestinationen är. Vägen är utstakad utifrån Rohrwachers vy men inte publikens. Josh O’Connor som spelar huvudrollsinnehavaren Arthur drar sig framåt i en ytterst tung kropp. Han manifesterar livssmärtan i sin uppenbarelse. ”Chimären” är så innerligt berörande när den inte fastnar i sina egna slingor.
Vi befinner oss i Italien, tidigt på 80-talet. Engelske Arthur har somnat på ett tåg och drömmer om sin flickvän Beniamina. Resan är på väg hem från fängelse. När han väl går av tåget möts han av människor som känner honom men han själv vill undvika alla. Alla förutom Flora, som bor i ett gammalt hus och avgudar Arthur. Det är Isabella Rossellini som spelar henne i en nästan oigenkännlig gestalt med all Hollywood-glamour avskalad. Hennes scener är inte många men hon glänser och vibrerar av kraft med sitt gråa hår. Flora har också en sångelev/hushållerska vid namnet Italia. Arthurs expertis är att hitta antika gravplatser som han och hans kompanjoner sedan plundrar på antika föremål de säljer vidare. Med den här talangen att hitta är han samtidigt en till synes riktningslös person som driver omkring. Hans enda riktning är dåtid.
Det finns något både skitigt och vackert över ”Chimären”. En film fullständigt fullproppad med symbolik som för det mesta lyckas att inte hamna i vägen för upplevelsen. Bladen vänds bit för bit och till slut har Rohrwacher fått till något sällsynt eget som varken har kopierat något annat eller kan bli efterliknad så lätt. Även om filmen är komisk i många delar så stärks den emotionella dimensionen löpande igenom berättandet för att kulminera på slutet. Via känslorna, inte kunskapen, kommer vi närmare och närmare rollfigurerna. Den röda tråden är inte bara de chimärer karaktärerna jagar utan tiden som emotionellt koncept.