Böckerna blev en succé utan motstycke, miljonerna strömmade in. Men hans änka får ingenting. Av säkerhetsskäl - han var en frontfigur för kampen mot högerextremism - var de inte gifta. Hans far och bror får allting, och vägrar dela med sig.
Men vem var han? Hurdan var han? Och hur kunde han, som skönlitterär debutant, skriva sådana exceptionellt bra deckare?
Ingen myt
Ber man hans vänner beskriva honom, får de något roat i blicken. Något som säger "vilka ord jag än använder, kommer du aldrig att förstå".
Bilden av den excentriska arbetsnarkomanen är redan känd. Stieg Larsson som ständigt kom för sent, drack enorma mängder kaffe och som arbetade jämt, jämt, jämt. Som knappt åt vanlig mat och rökte hur många cigaretter som helst. Men som också var en "supertrevlig kille". Rolig, social in absurdum och som alltid tog sig tid att verkligen prata med folk. Killen med ett hjärta av guld.
Men kan det verkligen stäm ma? Har inte den tragiska sagan blivit myt? Kan någon verkligen vara så charmig, trevlig, snäll och medmänsklig?
-Jo då, believe me. Och det hjälpte honom många gånger ur besvärliga situationer. Med skinnskallar. Med poliser. Det hjälpte honom ut ur Afrika när han var där, säger Eva Gabrielsson, som levde med Stieg Larsson i över 30 år.
-Han var den blinde vännen. Han tyckte att vänskapen skulle vara villkorslös. Det spelade ingen roll vad som hände. Och det är inget som finns i dagens Sverige, här vänder man ryggen till ganska snabbt, säger vännen och kollegan Kurdo Baksi.
-Man kan bara säga gott om honom, och det tror jag alla som kände honom instämmer i, säger vännen och arbetskamraten från nyhetsbyrån TT, Kenneth Ahlborn.
Fast i Uganda
Om det där med Afrika: Stieg Larsson var i Kenya på sjuttiotalet. I Nairobi lärde han känna en ryss, Boris. De snackade, drack kaffe, krökade och hade det allmänt trevligt.
När Stieg sedan skulle åka hem, fastnade han i Idi Amins Uganda. Han satt bokstavligen talat inlåst i transithallen i en vecka. Utan mat, utan pengar. Då landar ett Aeroflotplan och tre anställda kommer ut. En av dem är Boris. Han omdirigerar raskt ett plan från Kairo till Kampala, som hämtar upp Stieg. Det är en omväg på cirka 350 mil. Så charmig var Stieg Larsson.
-Det berodde på den här enorma förmågan att prata strunt och allvar med folk. Lyssna på dem, busa med dem, berätta roliga historier. Men också att prata allvar med dem. Han knöt an till folk. Hela tiden, säger Eva Gabrielsson.
Men visst, säger hon, har han mytologiserats i efterhand.
-Det har fötts en myt om att han var ett slags övermänniska. Att han var så märklig att han nästan inte hade med oss övriga att göra. Men så såg han inte sig själv. Och så framstod han aldrig inför människor han pratade med. Det var precis tvärtom.
Han arbetade på TT fram till 1999, då han slutade för att ägna sig åt skötebarnet Expo. Först då fick han tillräckligt med tid för att skriva deckare. Planen var att skriva tio stycken. Han hann med tre och en halv.
Hade han fått leva, hade han beskrivits som ett deckargeni. Ett underbarn. Från att inte ha publicerat ett skönlitterärt ord till att bli Nordens Dan Brown - fast resor bättre. Hur är det möjligt?
-Stieg hade ju flera sidor. Dels den politiska, att hålla vakt mot högerextremister. Men han hade också en populärkulturell sida som var fenomenal. Uppväxt påw kioskdeckare, serier, schlager. Skitkultur. Framför allt deckare: han kunde varenda jävla detalj i varenda jävla deckare i varenda jävla land, säger Kenneth Ahlborn.
Lika bra som Lisbeth
Dessutom var han en faktafanatiker. Redan som tioåring började han samla på sig material om högerextrema grupper, vilket la grunden till hans engagemang i Expo och kampen mot rasism.
Han var besatt av att allt skulle vara sant. Kenneth Ahlborn beskriver honom som en mästerlig researcher.
-Inom sitt område var han absolut lika bra som Lisbeth Salander. Fullfjädrad nätresearcher.
Alla som läst hans böcker vet att fakta, det korrekta och genuina, är en stor del av deras charm. Eva Gabrielsson förklarar:
-Det här är ungefär som med mat. Det är riktiga ingredienser, riktiga människor och delvis riktiga händelser. Det är personer som Stieg och jag hade i våra liv, riktiga miljöer. Polisvåldet är taget från riktiga polisutredningar. Skadorna och morden har gått till så där. Fiken finns, replikerna finns. Det är en riktig, ekologisk produkt. Inte en kemikaliesamling med färgämnen.
Men sen tog det alltså slut. På eftermiddagen den 9 november 2004 blev Stieg Larsson alldeles vit i ansiktet och föll ihop. Han dog någon timme senare, bara femtio år gammal. Hans vänner saknar hans person. Expo och kampen mot rasism saknar hans kunskap, glöd och arbete. Deckarläsare kommer att sakna Mikael Blomkvist och Lisbeth Salander.
-Varje år den 9 november har jag ordnat en minnesstund, där jag bjuder vänner och andra. Vi talar om honom och kampen mot rasismen. Det är något jag kommer att göra så länge jag lever. Du är välkommen nästa gång, säger Kurdo Baksi.